Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Etruskerna språk ännu en gåta

Vi sitter i en buss och grubblar över etruskerna. De trodde själva att deras förfäder flydde från det brinnande Troja och slog sig ner norr om Rom som då var en bondby. Men vi vet egentligen inte varifrån de kom. Somliga tror att de tillhörde Italiens urbefolkning, andra att de invandrade från öster eller norr.

Vi har själva invaderat från norr och är nu på väg till Gubbio, en medeltida stad i norra Umbrien, nära Perugia. Bussen rullar i de gamla etruskernas fotspår.

Vi vet inte så mycket om deras språk heller – trots att närmre 13 000 texter är bevarade. De flesta av dem kan man både läsa och förstå. Men det står nästan inget i dem! Bara något dussin texter är längre än 25 ord – och det handlar om i stort sett samma 25 ord.

Texterna är funna i gravar. ”Larth Felsnas levde i 106 år. Han bodde i Capua och tjänade i Hannibals armé ”, står det exempelvis på en vägg i Tarquinia.

Vi vet vad cirka 300 ord betyder. Det svarar mot det ordförråd ett barn på två-tre år har. Vi är alltså som små barn när vi försöker tala etruskiska.

Etrurien är vackert. Vi njuter av att landskapet är så välodlat, välordnat och välhållet, man tröttnar inte på att betrakta det, inte heller när man är på rullande fot. Men rätt som det är verkar landskapet tröttna på att bli betraktat av oss, de drar sig långsamt tillbaka, inte in i skuggorna men in i ljuset.

Så är vi framme i Gubbio och går in i Palazzo dei Consoli, ett ståtligt palats från medeltiden. Där förvaras sju bronsplattor (fem av dem är från 200-talet före Kristus); plattorna är i olika format och fem av dem har skrift på båda sidor. På dem har ristaren använt ett etruskiskt alfabet. Men språket på alla tavlorna är umbriska.

Bokstäverna är inristade i ett nästan kolsvart underlag. Bronset har mörknat. På en av tavlorna byter man språk mitt i, den femte. De två återstående har skrivets med latinska bokstäver och är något århundrade yngre.

Vi står där och stirrar. Det är så nära etruskiska lekmän kan komma. Deras alfabet innehöll på den tiden 20 bokstäver. Vi försöker räkna dem. Svårt.

Tavlorna hänger i järnarmar och kan vridas runt. En klocka slår ett par spröda slag. Folk väller in. Tavlorna är museets stora dragplåster.

Vi skulle vilja bra känna på bokstäverna, de ser så fina ut. Särskilt på den tavla där plåten drar mot grönt och blått. Det kliar lite i fingrarna. Man har ristat så jämnt och säkert, inte ens i punkterna kan man ana att han som skrev pressade eller slog hårdare. Han använde väl en stickel, ett spetsigt, slipat verktyg, när han ”skrev” i plåten.

De etruskiska bokstäverna ser vackrare ut än de latinska, de har en friare rytm och är mer böljande. Vi böljar lite själva när blicken följer orden. Synd bara att man inte använde de etruskiska tecknen till att skriva något vackert på etruskiska. Om kärlek, det vanliga livet eller den skönhet som tiden förhärjar.