Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett äktenskapligt helvete som borde få vila

Stockholms stadsteater: Vem är rädd för Virginia Woolf?” av Edward Albee.
Översättning: Östen Sjöstrand.
Regi: Sofia Jupither.
Scenografi och kostym: Erlend Birkeland.
I rollerna: Pia Johansson, Dan Ekborg, Liv Mjönes, Schebly Niavarani.

Annons

Sedan premiären på Broadway 1962 är Edward Albees äktenskapsskildring ”Vem är rädd för Virginia Woolf” spelad i ett oändligt antal uppsättningar och en filmklassiker med Elizabeth Taylor och Richard Burton. Åren har gått, det äktenskapliga helvetet är slitstarkt. Men när Stockholms stadsteater nu spelar den, för första gången, känns dramatiken stundtals som tomma teatergester; ett spel för att locka publiken till skratt och sedan få det att fastna i halsen.

Inte för att det brister i Sofia Jupithers uppsättning, än mindre i den utmärkta kvartetten på scen. Det är själva pjäsen som kan kännas lätt sliten.

Kanske anas det också i själva uppsättningen, som är också Jupither medveten om att detta har alla sett förr, hur gör man då något nytt när inget nytt finns att utvinna ur detta perfekta teaterstycke.

När pjäsen hade premiär uppfattade många den som en maskerad skildring av två homosexuella par. Den homosexuelle Albee protesterade vilt mot en sådan tolkning. Men vad är det då? En rasande attack mot äktenskapet som institution – alldeles säkert. En teaterlek med djävulska grepp om och av människorna – visst: det är så Albees dramatik fungerar. En teatral häxmässa över livet, människorna, kärleken, äktenskapet… och ett litet amerikanskt universitet? Ungefär så.

Så blir det på Stadsteaterns stora scen, i Erlend Birkelands kallt eleganta scenbild. Allt vilar på aktörerna. Om något – kanske allt? – är Albees pjäs skådespelarnas. Här finns önskerollerna. För den stillsamt djävulske, manipulerande George, Dan Ekborg. Den dominanta men olyckliga Martha, Pia Johansson. Shebly Niavarani som den unge, karriärlystne biologen, den nya människans framtida skapare. Men också han är bräcklig. Liksom hans våpigt aningslösa lilla hustru Lillan, Liv Mjönes.

Önskeroller, suveränt spelade. Det är sådant som håller liv i Albees pjäs. Men också den inneboende dramatiken: det unga parets bräckliga äktenskap, det äldre paret som håller sig vid liv med att hata och förakta varandra, deras enda gemenskap är illusionen om en son som ska fylla 21 men aldrig har funnits, fantasisonen som George dödar när leken blir krig på liv och död.

Men det börjar lättsamt, livsfarlig men lekfull komedi av Pia Johansson och Dan Ekborg; sylvassa repliker som kräver exakthet i tonfall och timing. På sådant är Johansson och Ekborg suveräna.

Men också Niavarani som den unge strebern beredd att gå om inte över lik så över alla professorsfruar som kan berika hans karriär. Och Mjönes intill oskulden bevarade aningslöshet, den som blir gripande när verkligheten börjar klarna för henne och illamåendet är hennes sätt att överleva.

Utmärkt teater, även om första delen kan kännas en aning för lång, den andra nästan snöpligt kort; egentligen är kanske Albees pjäs inte mer än en lång enaktare. Som underhållande om än omskakande teater är det utmärkt. En äktenskapsskildring i Strindbergklass. Som modern klassiker kan dock ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” förefalla en aning försliten.

Problemet, eller förklaringen, är att där finns inte så mycket mer än den sceniska dramatiken, den snabba, exakta dialogen, de utmärkta rollerna, själva grundidén om äktenskapet som helvete där personlig djävulsutdrivning är enda sättet att överleva. Det är som kapslas pjäsen in av sina professionella sceniska installationer, det hatande äldre paret, det illusoriskt lyckliga unga paret. Mer blir det inte ty mer finns inte.

Ett stycke briljant teater, men inte så mycket mer.

För en teaterkväll, som nu på Stadsteatern, håller det. Så briljant spelad som denna uppsättning är. Men ur sin sceniska gestaltning kommer aldrig Albees pjäs; den blir sin egen dramatiks offer.

Kanske borde den få vila en eller ett par teatergenerationer.