Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett förträffligt val

Mo Yan:
Ximen Nao och hans sju liv
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Tranan

På skyddsomslaget till den svenska översättningen av Vitlöksballaderna (2001) finns ett yttrande signerat Kenzaburo Oe: "Om jag fick möjlighet att utse en Nobelpristagare, skulle det bli Mo Yan."

Oe, själv pristagare 1994, har alltid ägt en konstnärlig blick utöver det vanliga. Ett estetiskt spårsinne som alltså även visade sig vara profetiskt. För egen del är jag själaglad över Svenska akademiens beslut. Samtidigt en smula överraskad.

Om romanen med vilken Mo Yan introducerades på svenska, Det röda fältet, utspelas under 1920- och 30-talen (många känner igen den från Zhang Yimous vidunderliga filmatisering) så ligger de bägge andra överförda romanerna betydligt närmare i tiden. Därför tycks de också vara mera socialt och politiskt drabbande.

Min egen favorit är Vitlöksballaderna, en brutal och blödande vacker skildring av kampen mellan svikna bönder och korrumperade partifunktionärer, eller mellan de små människorna och den stora skoningslösa makten. Den utgår från ett faktiskt bondeuppror daterat så sent som 1987, två år innan massakern på Himmelska Fridens Torg i Peking släckte hoppet för miljontals människors drömmar om ett samhälle präglat av mänskliga rättigheter och politisk pluralism.

Den helt färska, Ximen Nao och hans sju liv, sveper över ett halvsekel, från revolutionsyrans och samhällsförändringarnas 1949-50 till den nya sköna tid där ekonomin är fri men politiken alltjämt hårt hållen i ett mindre demokratiskt sinnat skruvstäd.

Även om Lan Lian, en styvnackad bonde som trots folkmilisens ingripanden vägrar inrätta sig i kollektiv och kooperativ, är en synnerligen minnesvärd figur, så är som antyds av titeln - Ximen Nao och hans sju liv - romanens centrum och huvudperspektiv förbehållet denne förmögne godsägare, fastän rikast i häraden beredd att hugga i och dela dagligt arbete med sina underordnade.

Det har Ximen Nao inte mycket för. Han mördas efter revolutionen men får via den litterära magikens medel och en vända till underjorden chansen att reinkarneras och prövas som åsna, tjur, gris, hund och apa. Så sammanstrålar vittnesbördet och maktkritiken med något rått och burleskt, det politiska med något fysiskt, ja erotiskt.

Miljöskildringen är hemtam för Mo Yan: den påvra landsbygden i nordöstra Kina. Där skapar han utifrån faktiska bondevillkor och maktförhållanden ett litterärt universum som ibland kallats magiskt och jämförts med den latinamerikanska variant som främst turnerats av Gabriel Garcia Márquez. Men den värld Mo Yan framskriver är råare, mera brutal och skoningslös.

Centralmakten i Peking och dess lojala underhuggare på vischan skyr inga medel för att kuva de sturska och stolta. Arresteringar, fängelsedomar, mord och självmord är legio. Den enskilda människan står lågt i kurs. Men romangestalternas inre kan aldrig riktigt kväsas, varför Mo Yan – trots alla mörka vittnesbörd – bevarar ett mänskligt frö i misären. Det är stor och tung epik med betydande inslag av saga, myt, legend.

Och till alla rättrogna västerlänningar, som nu med hänvisning till vad nobelpristagaren lär ha påstått om Maos kulturpolitik kallar Mo Yan för maktkramare och postum fursteslickare, vill jag bara säga: läs hans romaner först. De är i sanning maktkritiska, även mot Mao. De är dessutom större än så, då de inte idealiserar eller romantiserar den underordnade bondebefolkningen.

Litteratur handlar inte om rätt eller fel. Litteratur är att skildra den ena sidan och den andra och allt som existerar däremellan. Det gör Mo Yan. Det gör honom till en värdig nobelpristagare.