Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett klangfullt ackord

Annons

Riksbankens sänkning av reporäntan med 1,75 procentenheter i går fick omfattande reaktioner. Börsens pilar pekade uppåt. Dagens Nyheter och Dagens Industri, två vanligtvis sansade tidningar, talade om en ”chocksänkning” – exakt vari chocken låg är oklart. Mer korrekta beskrivningar som "rekordsänkning", förekom också – sänkningen är nämligen den största sedan reporäntan infördes som styrränta 1994.

Det säger en del om hur Riksbanken betraktar den ekonomiska situationen, kanske också en del om dess agerande på senare tid. Uppenbart är att räntehöjningen i september var feltajmad. Riksbankens oro för inflationen känns med facit på hand minst sagt överdriven, nu är det snarare negativ tillväxt och de många och stora varslen som ställer till problem. Förhoppningsvis kan räntesänkningen om inte vända, så i alla fall lindra nedgången. Det blir billigare att låna pengar och därmed att investera i nya affärsmöjligheter.

Det är helt rätt av Riksbanken att sänka räntan ordentligt. De flesta bedömare är överens om detta. Diskussionen om sänkningen sedan skulle bli 1,25, 1,5 eller 1,75 procentenheter, blir lätt en akademisk fråga. Nu var det en rekordstor sänkning. Vilket rimligen kan förklaras med att den finansiella krisen i kombination med lågkonjunkturen, är den största händelsen sedan Riksbanken blev ett oberoende organ. Och det viktiga är då att denna institution, använder sitt instrument och slår an ett ackord som är så kraftigt att det verkligen stimulerar ekonomin.

Den ekonomiska politiken brukar traditionellt delas in i två delar – penningpolitik och finanspolitik. Det första handlar just om vilken nivå räntan skall ligga på, detta styrs ofta, som i Sverige, av en oberoende centralbank. Den andra delen, finanspolitiken, styr däremot politiker över. Finanspolitiken kan användas till att stimulera, eller strama åt ekonomin genom att justera skattenivåer, de offentliga utgifterna och så vidare.

Under finansminister Anders Borg regim på finansdepartementet har inkomstskatterna sänkts kraftigt för vanliga löntagare, något som bland annat stimulerar efterfrågan.

OECD föreslår i en rapport att regeringen bör göra mer för att stimulera ekonomin innan räntesänkningens effekter hinner slå igenom. Problemet är att de flesta åtgärder som diskuterats, som fortsatta skattesänkningar eller extra barnbidrag som socialdemokraterna för fram, är kostsamma. De kommande åren kommer skatteintäkterna att vika som en följd av fler arbetslösa. I det läget är det riskabelt att ha låtit statens utgifter skena.