Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

EU:s överenskommelse med Turkiet är ovärdig

Till sist blev det en uppgörelse mellan EU och Turkiet i flyktingfrågan.

Turkiet ska bli en pålitligare gränsvakt och får bättre betalt för jobbet. Så kallade ”irreguljära migranter” ska kunna skickas tillbaka och Turkiet ska också hejda båttrafiken över Egeiska havet.

Som motprestation ska EU ta emot lika många syriska flyktingar från Turkiet som antalet syrier Grekland avvisar. Den stora moroten för Turkiets del handlar dock om en påskyndad process för EU-anslutning och visumfrihet. Om allt går som det är tänkt stärks EU:s yttre gränskontroll. Enskilda medlemsstater kan fortsätta att fly undan ansvar på samma skamliga sätt som hittills.

Statsminister Stefan Löfven (S) har valt att framhålla vikten av att flyktingsmugglingen stoppas. Men vad är flyktingsmugglingen om inte en direkt konsekvens av att det saknas lagliga vägar in till EU?

Att EU inte har haft flyktingarnas bästa för ögonen har varit känt från dag ett, men att Europa så ogenerat ställer sig in hos regimen i Turkiet är likväl anmärkningsvärt. Vid sidan av de humanitära konsekvenserna av ökad slutenhet är eftergifterna till ett auktoritärt Turkiet det största problemet med flyktinguppgörelsen.

En auktoritär stormakt som Turkiet har ingenting i EU att göra och bör inte strykas medhårs. Men ju fastare beroendeställning EU försätter sig i desto mer tandlös kommer kritiken mot Turkiets övergrepp att bli – om den ens kommer att yppas.

Det hävdas ibland att fjäskandet för Turkiet är ett nödvändigt ont – att EU-länderna inte har något val. Men visst finns det andra handlingsvägar, som ur frihetssynpunkt framstår som oändligt mycket bättre.

Europa kan och bör återupprätta respekt för asylrätten och släppa in flyktingarna. Givet det upprivna tillstånd som omvärlden befinner sig i borde alla alternativ till hjälp och solidaritet vara helt uteslutna.

Det vore befriande att åtminstone få höra Sveriges regering slå fast detta.