Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Extra julklapp från orkestern

Nordiska Kammarorkesterns julkonsert
Stehgeiger: Jonas Lindgård
Solist: Lisa Henningssohn, sopran
Programvärd: Patrik Wendel
Tonhallens foajé, torsdag

Annons

Man skulle tro att Sundsvallsborna inte orkar med en enda julkonsert till, men det gör vi. Fast Nordiska Kammarorkesterns julkonsert var nyinsatt kom publiken och fick en både lättsam och stämningsfylld kväll, där man också passade på att testa Tonhallens foajé som lokal för hela orkestern.

Eftersom det är roligare med egentillverkade julklappar än köpta hade man ordnat allt med lokala resurser. I stället för dirigent trippelarbetade konsertmästare Jonas Lindgård som stehgeiger, programläggare och solist i Vivaldis Vintern. Hemvändande operasångerskan Lisa Henningssohn, annars verksam i Tyskland, steg in som gästsolist och som programvärd var flöjtisten Patrik Wendel som vanligt både rolig och kunskapsrik.

Här var julpärlor som Sibelius Julvisa och Max Regers Marias vaggsång; Mozarts bubbelglädje och Händels triumf. Barockmusik är för mig ofta vintrig i sin stramhet, och Jonas Lindgård tog sig utan vidare an den inte alldeles enkla Vintern av Vivaldi. Något ryckte kanske tempot i första satsen men det vaggande largot blev en skön rockig ballad och tredje satsen byggde han om till en csardas av dramatiska, utdragna utspel och blixtrande fart, som om han vore spelmannen som fastnat i djävulens klor. Både imponerande och kul.

Lisa Henningssohn har en mjuk, ljus och ungdomlig röst med härlig lyster på höjden. I Händels "Let the bright seraphim" smälte hon vackert samman med Marcus Peterssons fläckfria piccolatrumpetspel; inget enkelt instrument att hantera men här flöt det utomordentligt. Han var både seraf och postiljon under kvällen och blåste också signaler i Mozarts Posthornsserenad på ett egenhändigt ombyggt instrument. Orkestern lät som vanligt energisk och fint samspelt, och i Romansen ur Lars-Erik Larssons älskade Pastoralsvit skapade den varmt och känslofullt flammande klangbrasor.

Foajén är liten men volymen blev inte för stark. Däremot blev orkesterklangen lite skarp och hann inte helt smälta samman innan den nådde örat, kanske för att man sitter så nära och ibland på ena sidan om orkestern. Där jag satt stack slagverket ut och Lisa Henningssohn nådde inte helt ut över full orkester. Akustiskt är nog foajén bättre för mindre ensembler. Men örat vänjer sig efter ett tag, och för känslan att detta var en enklare, intimare konsert passade det bra att använda foajén.

Traditioner ligger i luften i juletid och kanske är det en ny julkonserttradition som vi får se här. Publik saknas i alla fall inte.

Läs mer om Nordiska Kammarorkestern:

Julkort från blåsarkvintetten

Förnämliga rösters uppvaktning