Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Familjen har en egen liten semesterö i Storsjön: "Hela ön är vårt hem"

Familjen Eriksson behöver inte åka utomlands för att semestra på en paradisö. De har sin egen i Storsjön. Deras pyttelilla ö har funnits i släkten sedan 1940-talet.
– Min mormor var över 90 år när hon tog färdtjänst till hamnen, lämnade rullatorn där och körde båten själv till ön, berättar Anki Eriksson.

Tystnaden och stillheten en dag i juli är slående på den knappt 430 kvadratmeter stora ön i Storsjön. Ön har inget riktigt namn men kallas "Lilla Hawaii".

Det enda som hörs är fågelsång och en häger som skriker på avstånd.

Om vinden ligger rätt kan också röster från området kring ett rosa hus på den större ön i närheten ljuda vagt.

Då och då ses kanotister komma paddlande mellan de nästan exotiskt höga vassen i sjön.

Och när båten Emma plöjer vattnet i stillheten och lämnar efter sig svall som harmoniskt kluckar i land är idyllen fulländad.

Så fort makarna Anki och Lars Eriksson har lite längre ledighet bilar de upp från Borås och tar motorbåten till sig egen ö i vinkeln mellan de större öarna Vedön och Vidön.

– Vi är här på semestern. Andra gånger åker vi upp bara för en weekend. Vi kopplar av och bara är, matar änderna och läser böcker, badar eller tar oss till Högbo för att åka mountainbike, berättar Anki Eriksson som är född i Hofors och bodde med sina föräldrar ett tag i Sandviken innan de flyttade till Borås.

– Jag var tolv år när vi flyttade. Men vi återvände varje sommar för att hälsa på släktingar och bo på ön. Jag är uppvuxen på ön, liksom mina barn och nu mina barnbarn. Sandviken är lika mycket min hemstad som Borås.

På ön finns inget rinnande vatten och den ström familjen behöver, till exempel för att ladda mobilerna, kommer från solceller. Vattnet fraktar de i dunkar från land.

Det var Ankis gammelmorfar, Emanuel Winlund, även kallad "Manne", som byggde den ursprungliga stugan i början av 1940-talet åt sig och hustrun Elsa.

– Han jobbade på Järnverket och fick ta virke från jobbet för att bebygga ön. Det var bland annat virke från de lådor som maskinerna legat i. Han transporterade virket och annat material till ön i en eka som han byggt själv, berättar Anki Eriksson.

Från början hade stugan bara ett litet rum med en veranda utanför. Sedan dess har den rustats upp och verandan byggts in och köket fått kyl, frys och spis som drivs med gasol.

– Förut hade vi kylvarorna i ett hål i golvet i köket. Vi hissade varorna upp och ner i hålet. Men hållbarheten blev väldigt kort, säger Anki Eriksson.

Den 35 kvadratmeter stora stugan har trätak och trägolv. Våningssäng och bäddsoffa. Bord med stolar.

I taket sitter både spotlights och en lykta och över fönstren finns små hyllor med olika prydnader.

En jättelik vedkamin värmer om temperaturen sjunker dramatiskt.

Här ryms också ett par robusta byråer och en hylla med böcker och spel.

– Men det är inte bara huset vi bor i. Hela ön är vårt hem. Den mesta tiden tillbringar vi utomhus, säger Anki Eriksson.

Utanför har de en grillplats med stolar och bord intill. I trädkronan ovanför hänger små lampor som automatiskt tänds när det mörknar på.

Både en stenbrygga och en pontonbrygga av trä leder ut i vattnet. Änder med ungar är så tama att de äter ur händerna på de tillfälliga öborna.

Bortom gungorna står byggnaden med utedass och förråd.

– Om dörren till dasset är öppet betyder det upptaget. Då sitter någon därinne och har den fina utsikten över sjön, säger Anki Eriksson.

Från början arrenderade Emanuel "Manne" Winlund den lilla ön. Det var hans dotter Svea som köpte loss ön år 1989.

Svea var mormor till Anki Eriksson och hon gjorde ideliga besök på "Lilla Hawaii".

– Mot slutet var hon över 90 år och brukade ta färdtjänst till hamnen. Där lämnade hon sin rullator och satte sig i båten och körde själv till ön, berättar Anki Eriksson som i sin tur köpte loss ön från sin mamma för cirka 2,5 år sedan.

Ända från dag ett förde gammelmorfar "Manne" dagbok över vad som hände på ön. Den här traditionen har förts vidare och görs än i dag.

– Ibland skriver vi kort, andra gånger blir det hela romaner. Det är jättekul att läsa gamla dagboksanteckningar om vad som hänt under årens lopp, säger Anki Eriksson.

Med Ankis barnbarn är det sjätte generationen som håller till på ön. Hon berättar att uppemot 14 personer sovit över i den lilla stugan samtidigt.

De har mycket ljusa minnen från tiden på ön. Men då och då har det också skett incidenter.

Som den här midsommaren när de blev strandsatta efter att motorn gått sönder på väg till ön.

– Men som tur var hade vi båten full med mat. Lite tidigare hade jag träffat en barndomsvän för första gången sedan 1972 och fått hennes mobilnummer. Hon höll till i det rosa huset på ön bredvid. På torsdagen dog motorn. På söndagen ringde jag henne och frågade om hon kunde hjälpa oss – och det kunde hon. Hennes systrar och en systerson bogserade oss i land.

Nu planerar de att bygga ytterligare ett hus för att få mer sovplats. Men först måste de frakta bort den husvagn som Ankis mamma förde dit på isen.

Ankis och Lars dotter Ulrika Cedwin har även hon tillbringat mycket av sin barndom och vuxna liv på ön. Hon är arkitekt och har i huvudet redan börjat skissa på hur det nya huset ska bli.

– Det blir något litet och diskret. Vi vill ju ha kvar den fina utsikten. Det får heller inte bli för bekvämt, charmen är enkelheten. För mig har ön och huset betytt väldigt mycket trygghet, minnen och lugn. Naturen här har satt sin prägel på mig, säger hon.