Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Färgrikt med både nytta och nöje

Konsertrecension
Jubilarer
Nordiska Kammarensemblen
Stadshuset, torsdag

I årets näst sista skälvande månad firar Nordiska Kammarensemblen 2015 års tonsättarjubilarer.

Störst plats ger de, med rätt, våra två ledande nordiska tonsättare, Jean Sibelius och Carl Nielsen, båda födda 1865. Och man lyfter fram deras bästa grenar: Sibelius som symfoniker och folklorist, Nielsen som småstyckenas och koralernas mästare.

De båda satserna ur Sibelius stråkkvartett i d-moll berättade om Norden i folkton, i vildsinta virvlar som om Näcken själv hade spelat, och ofta i vanskliga byggen på tekniska passager och svåra löpningar. Här blev det lite trevande och svårintonerat ibland, medan musiken ur Pianokvintett i g-moll framstod som ett fundament; här växlar stort drama med små lustiga danser som doftar midsommarnatt och det bjöds både storhet och utspel, flyt och kraft, vemod och ljus.

En höjdpunkt var den symfoniska dikten Tuonelas svan, där Sanna Salomaas innerliga och hjärtekramande engelska horn känsligt gestaltade den stolta och sorgsna svanen som glider längs dödsrikets svarta flod. I Markus Källman, hornisten som också klätt om musiken från stor orkester till denna lilla, har Kammarorkestern fått ytterligare en begåvad arrangör vid sidan av Patrik Källström.

Carl Nielsen stod för en rad korta stycken. Här var örhänget "Dimman lättar"; elegant spelad och med betydligt med substans än dimma av Patrik Wendel och Mona Kontra. Den lite förnumstiga, stiliserade menuetten ur blåsarkvintetten blev frisk och rörlig och följdes av den vackra koralen som kräver en papprulle för att fagotten ska bli lång nog att komma ner till sluttonen. Här svällde ensemblen som ett fint orgelverk.

"Serenata invano", serenad förgäves, har en ovanlig besättning av enbart och bas- och mellanregisterinstrument som ger en speciell, jämlik klangblandning. Här är historien att några vänner går att spela serenad under någons tillbeddas balkong, och negligeras men tar det med en klackspark och går och tar ett glas i stället. Inte minst gav Malin Höglunds tydliga, bestämda och stadiga kontrabasspel schwung och karaktär åt stycket.

Även Alexander Glazunov fick vara med på ett hörn med orientaliskklingande musik där Johan Söderlunds klarinettklangs ljusa lyster var huvudpersonen på en resa i en sagovärld. I Paul Dukas "Villanelle" visade Markus Källman att valthornets klang är något av musikens landskapsmåleri; styrka, storhet och vidd, klangfärger och mångsidighet.

Så blev det inte bara ett mångskiftande, lättlyssnat program utan också ett medvetet fokus på främst de nordiska tonsättarnas karaktäristika. Nytta förenad med nöje, en oslagbar kombination.

Läs mer om Scenkonst Västernorrland

Kanaljen i Seraljen

Frankenstein till Sundsvall

Debatt: Offentligt finansierad kultur i ett nötskal