Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Farväl mina barn – det här blir min sista krönika

Nu är det slut. Över. Aldrig har så få ännu färre att tacka för så fantastiskt lite. Det här blir min sista krönika för Sundsvalls Tidning. Kanske för någon tidning.

I ungefär två år har jag torterat er med det allra ytligaste av oväsentligheter. Detta lilla, lilla ältande hörn av universum jag har oflytet att kalla för min vardag har vi väl alla fått nog av nu. Att säga att den här kolumnen varit min dagbok, ventil eller kreativa utlopp vore att ljuga. Men den har varit någonting. Jag vet inte vad riktigt.

Många av de som tar upp den här platsen i tidningen har en röst och ett engagemang till berättande. Jag har mest dåliga vanor, men det har gjort att jag varannan fredag kan ge er (mamma alltså) ett tvärsnitt av hur mitt liv ser ut.

Det som känns lite oroväckande just nu är bara hur den mediala sfären ska tackla mitt avhopp. Vem ska nu fylla kvoten av den vite, heterosexuelle, sekulariserade, gentrifierade mannen i debatten? Hemska tanke om min socioekonomiska grupp inte får vara representerad och göra sig hörd. Hoppas det ordnar sig.

Har det här varit roligt, undrar ni då? Ja, det har det ju, oftast. Vissa har faktiskt hört av sig någon gång med glada tillrop och det smickras man av såklart. För det tackar jag er innerligt.

Att säga att den här krönikan saknar en riktning vore en kraftig underdrift. Jag vet sällan vad den handlar om när jag skriver första meningen och det är kanske därför jag både hatar och älskar den. Den största anledningen till att det är färdigskrivet är för att skrivkrampen bara blir mer och mer påtaglig för varje vecka. Mina idéer är urvattnade och stackars Lotta Golis får vänta längre och längre innan mejlet dimper ned i inkorgen. Och var så lugn, jag är sen med inlämning även den här veckan. Tack och förlåt Lotta.

Om någon någonsin fått någonting ut av den här krönikan är ingen gladare än jag. Det finns många fina pennor på den här tidningen och jag är glad att ha fått samsats om utrymmet med dem. Fortsätt att läsa lokal journalistik för annars finns snart ingen lokal journalistik att läsa.

Så. Torka tårarna. Det kommer bli bra till slut. Är det inte bra så är det ännu inte slut. Vi reder oss nog, och hur än mycket jag tyckt om att vara raljant i 5 000 tecken per månad så lär nog ingen hoppa från bron för att det nu råkar vara över. Jag kanske står för typ hälften av det jag sagt. Den andra hälften kan vi bråka om på Oscar någon gång.

Gusta Rhymes out.

Gustav Parment