Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fiender kan enas mot en huvudfiende

Annons

Fred sluts mellan fiender. Därför innebär fredsförhandlingar att man sätter fiender vid samma bord. Det är aldrig lätt. Fackföreningsmannen Hassine Abassi från Tunisien berättar hur svårt det var att få parter som vägrar att ens skaka hand att sätta sig vid samma bord. Men där lyckades man. Därmed bevarades freden och för det har man fått Nobels fredspris. Det lyckades därför att kriget ännu inte brutit ut.

Hur mycket svårare är det inte i Syrien där minst ett par hundratusen människor redan dött. Hoppet står till två, kanske tre, faktorer. Det ena och förmodligen viktigaste är krigströttheten. Efter år av krig avtar krigsviljan lyckligtvis. Det behöver inte resultera i bra fredsavtal. Tänk på Bosnien där Daytonavtalet ännu 20 år senare ställer till det. Men som jämförelse med fortsatt krig var förstås också det avtalet av oskattbart värde.

Den andra faktorn är att Daish (IS) valt att attackera omvärlden på ett nytt sätt. Terrorbomber i Turkiet med hundratals döda. Ett utbombat ryskt passagerarplan med ett par hundra dödsoffer, och den förfärliga attacken mot de unga i Paris är de tydligaste exemplen.

Som en tredje faktor bör också räknas flyktingkrisens djupa spår i Europa. Så länge Turkiet och andra grannländer till Syrien får ta emot alla flyktingar, är det lättare för både politiker och EU-medborgare att rycka på axlarna. När vi ser dem i Europa blir läget ett annat.

Hur som helst: plötsligt står FN:s säkerhetsråd enat i en resolution om Syrien. Det är ett stort steg, även om vägen till fred är lång.

FN kommer att bjuda in till samtal i Genève 25 januari, mellan alla inblandade parter utom Daish (IS) och ett par andra syriska islamistgrupper med terroristkopplingar. Här ingår däremot både andra oppositionsgrupper och den blodbesudlade al-Assad regimen, som i övrigt inte nämns i säkerhetsrådets resolution. Det var säkerligen nödvändigt för att säkerhetsrådet skulle nå enighet. Utöver målet om snabbt vapenstillstånd, sägs i stället att det syriska folket ska bestämma Syriens framtid och vidare att attacker mot civila mål måste upphöra. Det vore fantastiskt om detta också blev verklighet.

Det skulle dock inte innebära fred i Syrien. Dödandet kommer att fortsätta. Också civila kommer att dö. För enigheten mellan dessa fiender bygger helt på att man ser en ännu större fiende i Daish (IS). Vi tvingas tyvärr inse att dessa lever i en fanatism som bara kan besegras militärt. Å andra sidan skulle en enig front mot Daish (IS) både inom och utom Syrien, bli så stark att det rimligen inte skulle ta alltför lång tid för att besegra dem militärt, även om man kan misstänka att de även därefter har resurser att utöva terror både inom och utom Syrien och Irak även efter att de besegrats.

Därför måste en militär strategi förenas med en politik som ger hopp om en fredlig framtid för Syrien, Irak – och Palestina. Västvärlden kan heller inte förneka sin oerhörda skuld för dagens läge där nationer brutits sönder, både under kolonialismen och i det nya årtusendet.

Vad händer då sen? Ärligt talat så beror det nog mest på vilka som bidrar med vad till segern mot Daish (IS). Bäst vore om FN, med den svensk-italienske medlaren Staffan De Mistura i spetsen, lyckas med uppgiften att låta det syriska folket avgöra i fria val. Om det är realistiskt återstår att se. Viktigast av allt är att få stopp på inbördeskriget. Enigheten i FN:s säkerhetsråd ger oss i alla fall lite hopp.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel