Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fint fångad sorg

Hanna Nordenhök: Promenaderna i Dalby Hage
Norstedts

När poeter prövar prosan kan det gå hur som helst. Efter två diktböcker ger Hanna Nordenhök ut en första roman, "promenaderna i Dalby Hage". Den är kort och komprimerad, mycket medveten om kommateringen. Fragmentarisk och förtätad på samma gång.

Och det är nog därför den tål att läsas, två gånger rentav: för att författaren förmår vara diktare, även i berättandet. Man kan tala om ett slags kompromisslös minimalism. Ljus och skuggor, mintpastiller och mörkläggningsgardiner i ståndsmässiga professorsvåningen på Kastanjegatan i Lund. Karriär och affär.

Att jag personligen kan spegla mig i romanen gör kanske varken till eller från. Men när min farmor gifte sig med farfar, patriarken, slutade hon tvärt med pianospelet. Nu var det plikterna som gällde; gården, den ökande barnaskaran. Som det dammade på vinden om de gamla instrumenten. Och som jag, när jag väl förstod, sörjde farmors förvandling från sensuell och spirituell till krass och funktionell, ja bitter och cynisk.

I livet såväl som litteraturen talar vi om urscenen. Hos Nordenhök får man nog till händelserna i maj 1956, då Mam slutligen deformerades, lägga kompletterande textspår som låter ana en tidig kombination mellan konservatorium och nerver, begåvning och rampfeber. När det kulminerar denna vår för längesedan är Mam redan nere, bortom, inkapslad. Flygeln står orörd. Urscenen har en förhistoria. Borgerligheten är inte alltid ädel.

Vad som gör denna roman magnetisk, och oroande, är inte bara konkretionen och det faktiska omdiktandet av bärande element: hunden, hetsningen, kålpuddingen, lövträden. Det är också tystnaderna, bortvändheten. Hemligheterna, hur skenet bedrar. Och hur det som skall föreställa band i själva verket blir bindningar.

De vaktar varandra, Mam och den som kallas Marta och är Mams dotter. De vaktas av varandra, det är regeln. På romanens nu-plan sker en återkomst som knappast kan kallas hemkomst: ett tredje generationens berättarjag besöker i Martas sällskap åter våningen på Kastanjegatan. Så får verket drag av både rekonstruktion och dekonstruktion.

Men till slut hör man mest vad jag uppfattar som själva poängen: stumheten, stillheten, tystnaden. Det kvästa raseriet. Inte två förspillda liv, kanske, men ett par sparlågor som lojalt klamrar sig fast vid det förflutna och förlorade. En självklart framförd roman är det, dov, dunkel, däven. Och mycket sorgsen.