Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flyktfåglar som flög vidare

/

Konstrecension
Måleri och kollage av Victoria Engholm
Sojascenen, Rådhusgatan 26
19 - 21 februari
Vernissage: 19/2 16.30
Öppet: fr 16.30 - 20.30, lö 11-16, sö 12-15

Annons

Fiskgjusen stirrar in i fjärran med sin fasta blick. På hans kropp framträder Afrikas karta. Bakom honom ser man ett skepp lastat med flyktingar.

I dagarna äger premiären rum på Teater Sojas nya pjäs "Flyktfåglar". I somras, när Sofia Andersson och Jan Boholm i Teater Soja bara hade namnet och en idé om pjäsen, mötte de Victoria Engholms konst i en utställning. Kombinationen fåglar och kartor talade till dem och de bad henne göra affischen till pjäsen. Parallellt med att de skrev manus växte bilden med fiskgjusen fram, och hon fick också erbjudande att ge en utställning i Teater Sojas lokal, som ska rymma många kulturformer.

Även om hon spann vidare på temat flyktfåglar blev det inte bara fåglar, eller ens flykt, som genomgående tema; den konstnärliga processen fungerar som bekant inte så. Men strukturen från fiskgjusebilden återkommer: dova färger, många lager, textfragment och miljöer, som ger varje bild sin egen stämning. En stuga under svart vinterhimmel med glimtar av ett flammande norrsken i bildens centrum. En borggård med stolta statyer. Och ruvande, tysta trähus.

Varje bild domineras av ett porträtt, och det är lätt att tänka sig att resten av bilden speglar deras inre världar och minnen. Stadsmiljön som för mig är viktoriansk med alla sina detaljer, klädstrecken och de märkliga sfärerna som omger kvinnan är en av de bilder som fascinerar mig mest med sina gåtfullheter, sitt inre ljus och sina symboler.

Flickan som fäster blicken så direkt på mig och som delar bild med en betonggrå trappa, har hon månne varit inlåst? I "I was dancing when I was eight" växer horn upp ur flickans huvud och man ser skelettet i hennes bröstkorg.

Mönstren och tecknen som läggs över bilderna mjukar upp dem men bäddar också in dem längre in i labyrinterna, i minnena, i hemligheterna. Det gör också de dunkla färgtonerna. Och överallt denna text som antyder att det finns en historia att berätta bakom varje bild, även där det inte finns människor. Kråkan har kanske sin egen berättelse om ting den upplevt: en bil, notskrift som kanske betyder musik, människogestalter, hus.

Så kan man ta sig vidare, allt längre in i dessa spännande bildgåtor; söka sina egna minnen, sitt eget inre bagage, i andras.

Läs mer om utställningar i Sundsvall just nu:

Två sätt att trigga fantasin

Livet i olika färgskalor

Vänner skapar en färgkaramell

Annons