Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Flyktingkrisen hotar den fria rörligheten

Att kunna röra sig fritt över gränserna, i de flesta fall utan att visa passet, är något vi i Europa, kommit att ta för givet.

Annons

Det gör resandet lättare och det gör det enklare för alla som vill arbeta i ett annat EU-land.

I själva verket är det platser som Öresundsbron eller terminalen för Polenfärjorna i Ystad som definierar dagens Europa. När känslan av politisk gemenskap saknas, finns i allt större utsträckning arbetsgemenskapen över gränserna.

Krav på återinförda gränskontroller inom EU var därför länge något som enbart framfördes av Europas högerpopulistiska partier. Ändå är regeringens beslut att från torsdagen och inledningsvis i tio dagar framåt införa gränskontroller en logisk konsekvens av den senaste månadens utveckling. Såväl Tyskland som Österrike har tidigare fattat liknande beslut.

Tillfälliga gränskontroller är ett sätt att skaffa kontroll över vilka som kommer till Sverige, och påverkar inte rätten att söka asyl. Migrationsverket, som har begärt gränskontrollerna, betonade på regeringens presskonferens på onsdagskvällen exempelvis problemen med ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige, men försvinner utan att registreras. Samtidigt försöker regeringen minska söktrycket genom att kräva att de som vill resa med färja till Sverige ska kunna visa id-handlingar.

Frågan är dock större än det som just nu utspelar sig i Malmö och Trelleborg. Bakom besluten finns förhållanden som i längden riskerar att äventyra grunden för EU-samarbetet.

Den fria rörligheten i Schengensamarbetet bygger på att medlemsländerna har kontroll över sina yttre gränser, och vet vilka som reser in i unionen. Därför ska exempelvis en asylansökan ske i det land där en flykting reser in i Schengenområdet. Så fungerar det inte idag.

Konsekvensen blir på kort sikt att ett fåtal länder – framförallt Tyskland och Sverige – får merparten av asylansökningarna. På längre sikt kommer det att leda till att EU-länderna fortsätter att införa gränskontroller gentemot varandra och försämrar flyktingmottagandet.

Ingen vill vara det land som ensamt får ta merparten av ansvaret. Det sätter både den fria rörligheten och möjligheten att föra en human flyktingpolitik på spel.

I en värld där flyktingströmmarna inte ser ut att avta är den enda rimliga vägen ut ur situationen att asylpolitiken blir en gemensam fråga för EU-länderna. Medlemsländerna bör ha ett gemensamt ansvar för att kontrollera unionens yttre gränser, men också gemensamma regler för asylansökningar och –mottagning.

Den svenska regeringen driver tillsammans med bland annat Tyskland och Österrike förslag som pekar i den riktningen. Flyktingar ska inte längre söka asyl i enskilda länder utan i hela EU, och detta ska ske vid unionens yttre gränser. Därefter ska de asylsökande fördelas mellan länderna utifrån tvingande kvoter.

Utan denna typ av politik finns risken att gränskontrollerna blir permanenta.