Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Folk ska inte dömas på felaktiga grunder

Det råder ett allvarligt missförstånd som handlar om att människan alltid är sig själv närmast. Eller det är vi väl på en del sätt, men inte på alla. Hur mycket jag än skulle vilja kan jag inte krypa ur den här kroppen, trots förfallet som pågår. Och hur mycket jag än önskar något annat, så är det i den här begränsade hjärnan min arma själ bor.

Men vad är det som får folk att tro att så många har en drivkraft som bara gagnar det egna jaget? Varför döms människor utifrån vad de sysslar med, snarare än utifrån hur de sköter sina sysslor? När det gäller en del yrkesgrupper generaliseras det verkligen vilt.

Jag kan inte för mitt liv tro att alla som det senaste halvåret har upplåtit byggnader eller baracker för att husera nyanlända flyktingar per automatik är profithungriga, sluga utsugare. Sådana finns nog, men det gäller knappast alla. Den som ömmar för människor som sopats in i samhällets skitigaste vrår är inte heller alltid någon som vill bli helgonförklarad eller behöver tvätta rent ett solkigt samvete. En skolpolitiker som reser till främmande land är inte alltid någon som ska beskyllas för att föredra solsemestrar framför att utveckla den svenska skolan, lika lite är den som får en chefstjänst alltid en schäferaktig skitstövel. Den som blir polis är sällan någon som njuter av att bända upp armar på ryggen på folk och det är inte människor med mer yta än innehåll som utbildar sig till stylister. Det förmedlas för övrigt också en massa missriktad misstro mot oss som jobbar som journalister.

Det vore bra om vi hjälptes åt att rensa upp i träsket av fördomar, för den här gyttjepölen breder ut sig på det mest häpnadsväckande sätt i fikarum, vid middagsbord och i olika diskussionsforum. Ibland känns det som om vi alla ska slukas av lervällingen.

Det är rätt sorgligt att det finns färdiga idéer om hur folk är. Jag är övertygad om att det finns vänliga själar som har öppnat dörren för främlingar för att de vill göra en insats. Jag har träffat sökare som tycker det känns mer meningsfullt att stötta andra, än att stirra in i det egna jaget. Jag har stött på folkvalda med stora politiska visioner, och jag har haft flera rätt sköna, chosefria chefer genom åren. Av poliserna jag har träffat använder de allra flesta hellre sin sociala begåvning än slår med batongen, och samtalen som friseras fram vid sidan av nya frisyrer kan kännas som en varm omfamning i ett allt mer automatiserat samhälle.

Den som skor sig på andra eller utnyttjar systemen, ska så klart tvingas ompröva sina beslut. I vissa fall bör de också betala tillbaka. Men jag är övertygad om att det finns folk som ger av det de har, även om det innebär att det är något de måste försaka.

Läs fler krönikor av Katarina här.

Här finner du ytterligare en text.

Och läs även här.