Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

För 25 år sedan var det jag och min familj som flydde

Om vi hade kunnat vrida tillbaka klockan, till en av historiens mest fasansfulla tider, andra världskriget. Om vi då hade haft möjlighet att ta emot åtta miljoner flyktingar, hade vi tagit emot dem? Eller hade vi gått ut på debattsidor och proklamerat att gränsen är nådd?

Hade vi sedan känt oss stolta över att vi vågat säga det som alla politiskt korrekta inte vågat säga, hade vi sträckt på oss och fortsatt hävda att Sverige inte har systemen, inte bostäderna för så många människor. Hade vi hävdat att vår fina välfärdsstat inte klarar av en sådan belastning. Hade vi dessutom stärkt våra argument genom att hävda att många av dem som kommer nog är otacksamma människor som ljuger om sina åldrar och sina skyddsbehov?

Jag vet att många motsätter sig jämförelsen mellan de övergrepp som sker nu och de fruktansvärda övergrepp som skedde under andra världskriget. Och nog är det så att jämförelsen egentligen är ointressant, ingen vinner på att jämföra lidande. Det jag däremot vill lyfta fram är det hyckleri som vanliga människor visar dessa dagar. Vi slår oss alla för bröstet och hävdar att det aldrig får hända igen. Vi är stolta över människor som Raoul Wallenberg, och vi skäms över dem som tittade bort när det vidrigaste av brott ägde rum.

För 25 år sedan var det jag och min familj som flydde. Aldrig någonsin har jag varit så rädd, utsatt och förtvivlad som då vi illegalt flydde över nationsgränser. När vi kom till Stockholm tilldelades vi ett rum. Ett rum som var helt tomt så när som på en massa tändstickor som var utspridda överallt. Jag och min bror var trötta och näst intill apatiska. Min mamma tittade på oss och sade det här kommer att bli bra. Jag ska städa upp tändstickorna och det här ska bli vårt hem.

Det var första gången någonsin som jag såg ett lugn i mammas ögon. Hon hade en orubblig tro på landet Sveriges förmåga att ge människor skydd och nu hade hon äntligen fört sina barn hit. I dag är det mina släktingar, vänner och landsmän som flyr. De flyr undan bomber, våldtäkter och halshuggningar. En resa i en gummibåt över Medelhavet är en risk många tar då alternativet är än värre.

Vi kan inte gå tillbaka i tiden och vi kan inte rädda dem som mördades då, men vi kan agera nu. För jag menar, kom igen, kan verkligen inte ett av världens rikaste länder, rikast på demokrati, fantastiska institutioner, ett erkänt solidariskt folk inhysa några hundra tusen flyktingar? Om inte, då är det inte våra system eller våra bostäder som inte räcker till, då är det i empati, medmänsklighet och solidaritet vi brister!

I vår kommun har vi visat att det är möjligt. Jag är oerhört stolt över det fina mottagande som vår kommun har visat de människor som hänvisas till oss. Våra tjänstemän på kommunen gör ett fantastiskt arbete med att hitta boenden, ordna med mat och fritidsaktiviteter för dessa människor. Alla frivilliga organisationer och föreningar som arbetar ideellt, alla människor som skänker kläder, leksaker med mera. Tack för er fina insats, för några år sedan var det mig ni välkomnade till det här landet och i dag välkomnar vi tillsammans nya människor som behöver skydd hos oss, människor som kommer att berika vårt land så som många flyktingar och invandrare har gjort under historiens gång.

Berivan Mohammed

Ersättare kommunstyrelsen

Liberalerna Sundsvall

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel