Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Förklaring söks till irrationell tro

Varför finns religion? Varför tror människor på existensen av osynliga gudar?
På senare år har allt fler forskare försökt ge svar på frågorna. Nu har ett internationellt projekt startats i avsikt att förklara fenomenet.

Annons

Bakom projektet, kallat Explaining Religion (Exrel), står forskare vid nio europeiska universitet under huvudmannaskap av Oxford University i England. Avsikten är att testa de många hypoteser som finns om varför religion över huvud taget existerar.

Många skulle nog säga att det var på tiden. Ingen annan aspekt av vårt beteende kanske är mer angelägen att förklara än just religiositeten.

Den är unik för människan som art. Schimpanser bygger maktkoalitioner och ägnar sig åt svek, list och till och med krig – men religiösa är de inte. Om det finns något som skiljer människan från andra djur är det just religionen.

I alla tider har människorna lagt ner enorma resurser på att tillbe och blidka olika gudar. Vi har fört krig och torterat våra medmänniskor i religionens namn.

Allt detta kan förefalla högst märkligt. Vi uppfattar oss gärna som rationella varelser. Varför tror vi då på existensen av osynliga väsen vars existens det inte finns ett enda bevis för?

I grunden finns det två förklaringsmodeller, båda evolutionärt grundade. Den ena går ut på att religionen i sig är en evolutionär anpassning som gynnats av det naturliga urvalet. Den andra bygger på att religionen är en sidoeffekt av hur vår hjärna fungerar.

Båda modellerna förutsätter att vi på något sätt har en medfödd läggning för religiositet. Flera forskare har pekat på att små barn inte riktigt kan skilja på liv och död och därför tror att djur och människor som har dött kan leva vidare. Har finns ett frö till tron på ett liv efter detta.

Andra har påpekat att människor i alla tider har tenderat att läsa in avsikter bakom allt som händer, exempelvis när skörden slår fel. Därifrån är inte steget långt till en tro på osynliga krafter.

Religion skulle med andra ord kunna sägas vara ett resultat av vår unika inbillningskraft, en sidoeffekt av vår stora hjärna. Enligt antropologen Maurice Bloch vid London School of Economics kunde vi på så vis bilda samhällen som inte bara bestod av vår familj och andra klanmedlemmar, utan även inbillade närstående som de döda.

Här finns en nyckel till varför religion kan ha gynnats av det naturliga urvalet. Evolutionsforskaren Lyle Steadman vid Arizona State University i USA påpekar att tanketraditioner som bidragit till att sprida våra gener med nödvändighet måste ha kommit att dominera våra samhällen. Detta oavsett om de är sanna eller ej.

Grunden till det hela är släktskapsurval. Precis som andra djur bryr vi oss i första hand om våra nära släktingar. Men genom att skapa traditioner kunde människorna vidga begreppet till att omfatta även avlägsna anhöriga, till och med sådana som var döda. Den äldsta formen av religion är de facto tillbedjan av förfäderna.

Nästa steg är att utvidga gränserna och inkludera alla som delar samma tro. Solidariteten utsträcks nu till rena främlingar. Gruppen eller samhället gynnas eftersom den gemensamma tron stärker samarbetet. Den stärker också fientligheten mot andra samhällen med annan tro, men detta kan vara en psykologisk fördel vid krig.

Religion kan alltså vara en anpassning som gynnat samarbete genom sin identitetsskapande effekt. Grupper som inte hade denna form av samarbete och organisation sållades bort genom gruppselektion. Den amerikanske biologen David Sloan Wilson hävdar att religiös tro och riter nästan verkar designade för detta.

Wilson manar dock till försiktighet. Det finns många hypoteser men än så länge ingen konsensus bland forskarna. Det återstår också att förklara varför vissa religioner, som kristendomen och islam, är mycket mer framgångsrika än andra – och varför de fortfarande spelar så stor roll i världspolitiken.