Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Förr var operationssalarna dödens väntrum – ny bok berättar om kampen för sjukhushygienen

Kirurgin, fram till slutet av 1800-talet, var en otäck och riskfylld verksamhet som man gjorde klokt att undvika till varje pris.
Läkarna på den tiden gav kirurgerna rådet att byta förkläden och tvätta instrumenten mellan patienterna. Inte av hygieniska skäl utan för att undvika allt som kunde injaga skräck.

Den som hade oturen att hamna under kniven hade all skäl att oroa sig. Kirurgin liknade mest ren slakt. Dog man inte av själva operationen var risken stor att smittas av sjukhusfeber - den mystiska sjukdom som härjade fram till slutet av 1800-talet över hela Europa och i övriga världen.

Om hur det gick under 1800-talet i England har Lindsey Fitzharris som är fil.dr. i medicinhistoria skrivit en väldokumenterad bok – som samtidigt skildrar den moderna kirurgins födelse. Ett problem vid den här tiden var att kirurgi gjorde ont trots att man i århundraden experimenterat med smärtlindring. Men det överskuggande bekymret var att de flesta patienter avled av infektioner som uppstått efter ingreppen. Operationssalarna var dödens väntrum, och det var långt säkrare att låta sig opereras hemma än på sjukhus, där dödligheten var 3 till 5 gånger högre.

Men med Louis Pasteurs senaste forskning hade Lister börjat känna optimism.

Dödligheten på sjukhus slog rekord på 1860 -talet i England, och motsättningarna inom läkarkåren kring vad detta berodde på var stora. Men nu härjade flera epidemier som orsakade en medicinsk, politisk och humanitär kris som krävde en lösning.

Föreläsaren, läkaren och kirurgen Joseph Lister hade länge plågats av problemet med sjukhusinfektioner. Men med Louis Pasteurs senaste forskning hade han börjat känna optimism. Han återskapade den franske vetenskapsmannens experiment i sitt eget laboratorium för att hitta den rätta antiseptiska metoden, med den korrekta utgångspunkten att det var mikroskopiska organismer som var i farten.

Han mötte dock motstånd, och många försökte svartmåla honom som en pretentiös charlatan vars idéer var löjeväckande, om inte livsfarliga. En av Listers assistenter noterade insiktsfullt: "En ny stor vetenskaplig upptäckt kommer alltid att lämna en rad offer efter sig. De som var mästare på det gamla sättet. Det är svårt för en kirurg av gamla skolan att förvandla dem till fördettingar"

Kungörandet av Listers antiseptiska metoder 1867 var bara början på hans arbete med variga sår. Han fortsatte sina experiment med karbolsyra, finjusterade och förbättrade sina metoder. Redan från början hade Lister förordat att man steriliserade allt, från instrument till läkarens händer.

Den 4 september 1871 kallades Lister till Englands drottning Victoria på hennes enorma gods Balmoral i de skotska högländerna för att genomföra en operation. Först då fick han chansen att tillämpa sina nyförvärvade kunskaper på en känd och uppburen person och kunde på allvar visa vad han gick för.

Drottning Victorias besvär hade börjat några veckor tidigare med ont i halsen. Kort därefter fick hon smärtor och svullnader i högerarmen. Ingen behandling hjälpte, och efter flera dagar, när smärtorna blivit olidliga. gick drottningen med på att tillkalla en kirurg. Bland allt det övriga han behövde för operationen förde Joseph Lister också med sig sin senaste uppfinning, karbolsprayen. När Lister försäkrat sig om att han desinficerat sina instrument, sina händer och den berörda delen av drottningens arm, skar han ett djupt snitt i Victorias böld, så att blod och var läckte ut. Sedan gjorde han rent såret och lade om det.

Joseph Lister var den läkare som skulle förvandla kirurgin från ett chansartat blodbad till en modern vetenskap där patienterna faktiskt botades – och överlevde.

Drottningen hade givit Lister status som hovläkare bara genom att låta sig opereras av honom, och hans framgångsrika behandling ökade tilltron till hans metoder. Nyheten nådde även Pasteur, och de två inledde en lång korrespondens. Lister såg Pasteur som den som tillhandahållit de medel med vilka han kunde förstå blodförgiftning och sår. Pasteur å sin sida beundrade att Lister både hade tid för sina patienter och komplex grundforskning.

Joseph Lister var den läkare som skulle förvandla kirurgin från ett chansartat blodbad till en modern vetenskap där patienterna faktiskt botades – och överlevde. Hans teorier om att sterilisera allt i patientens närhet före operation övervann till slut tidigare motstånd, och Lindsey Fitzharris bok om den moderna kirurgins födelse är både välskriven och tankeväckande.

Mats Lönnerblad

Lindsey Fitzharris: Konsten att skära i kroppar

Översättning: Martin Kaunitz

Atlantis förlag