Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Förstå i stället för att tona ner

Per Hammarströms avhandling om judar och antisemitism i Sverige har diskuterats på ST:s kultursida under den senaste tiden. Här kommer nu Hammarströms slutreplik.

Med tanke på de senaste veckornas debatt på ST:s kultursidor, vill jag för alla läsare klargöra att min avhandlingstitel Nationens styvbarn inte syftar på Norrlandsförfattaren Olof Högberg! Titeln avser de judar som levde och verkade i Sverige decennierna runt det förra sekelskiftet. Jag har genom min lokalhistoriska studie försökt fånga huruvida och på vilket sätt denna minoritet blev delaktig i samhällslivet.
En aspekt av denna mångbottnade integrationshistoria är den kulturella, det vill säga olika föreställningar, attityder och värderingar. Det finns exempel på att judarna mötte förståelse, öppenhet och vänskap i majoritetssamhället, men också det motsatta: misstänksamhet, fördomar och antisemitiskt anfrätt fientlighet. Det senare uttrycktes vid skilda tillfällen inom utbildningssystemet, yrkeslivet och hos myndigheter, men ibland också på öppen gata. Det hände att judar fick se sig själva uthängda ibland namngivna i linje med dåtidens antisemitiska stereotyper i dagstidningar, skämtpress och skönlitteratur. Sådant skedde också i Sundsvall.
Få judar talade öppet om saken, men det finns en och annan memoar- eller dagboksförfattare som har beskrivit hur kränkande påhoppen kunde upplevas, hur de ständigt blev påminda om att de var och förblev något \"främmande\", trots en många gånger framgångsrik socioekonomisk integration i Sverige.
Frågor om minoriteter, identitet och konstruktioner av \"de andra\" är lika viktiga som aktuella. Mekanismerna finns i alla samhällen, också vårt eget. Historisk forskning kan ge ny kunskap i ämnet och i förlängningen bidra till att motverka fördomar och hjälpa oss att handskas med etniska relationer.
Den debatt om författaren Olof Högberg som under de senaste veckorna rasat här i spalterna har väl bara till mindre del handlat om den här typen av frågeställningar, men därmed inte sagt att diskussionen har varit oviktig. Vid det här laget kanske det mesta är sagt; jag tror i alla händelser inte att det är någon större mening med att upprepa tidigare argument. Däremot vill jag medge att jag tagit miste på en punkt, mitt påstående att forskningen tidigare har tigit om de antisemitiska dragen hos Högberg.
Som det påpekades i den avslutande debattartikeln från Högbergssällskapets representanter, tas frågan upp av Ingeborg Nordin Hennel i avhandling om Högbergs roman \"Den stora vreden\". Det rör sig visserligen inte om några breda analyser, men i ett par fotnoter nämns några omständigheter rörande Högberg och judarna. Dels skrivs att Högberg (enligt en uppgift från L. Nordström) ska ha kallat litteraturkritikern Oscar Levertin \"den jävla jude-snorken\", dels hävdas mycket riktigt att den antisemitism som \"framskymtar\" i romansviten \"Från Norrlands sista halvsekel\", med Nordin Hennels ord, \"torde få ses i samband med 1890-talets rasdiskussioner\".
Mot denna bakgrund framstår mina meningsmotståndares försök att friskriva Högberg från antisemitism som än märkligare. Uppgifterna ger så vitt jag kan se allt tänkbart stöd åt den analys jag gör i min avhandling, liksom åt det jag har hävdat här i ST, nämligen att Högberg (i nyss nämnda romansvit) gav uttryck för sina egna såväl som omgivningens antisemitiska och rasistiska föreställningar. På så sätt bidrog han inte bara till att reproducera den antisemitiska diskursen utan också till att öppet demonisera det judiska folket.
Nordin Hennel, Torell och Tjärnlund är förvisso inte de enda som valt att tona ner eller förneka det man uppfattar som ett besvärande drag hos sin författare. Edward Said och Bryan Cheyette är bara två storheter inom litteraturvetenskapen som pekat på detta \"biografiska dilemma\", nämligen det att åtskilliga författarbiografier bagatelliserar, urskuldar eller tiger om inslag och föreställningar som upplevs som pinsamma, i stället för att analysera och försöka förstå. Jag menar att de tre debattörerna, i sin aktning och beundran för Högberg, gång på gång fastnar i detta mönster. Förhållningssättet är knappast särskilt fruktbart vare sig man vill komma åt antisemitiska dikotomier i ett historiskt perspektiv eller förstå författaren Olof Högberg.

Per Hammarström, fil. dr. och lärare på Nordviksskolan