Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Förvaltarskapet inför framtiden

Kan man verkligen säga att man "äger" ett gammalt, historiespäckat hus? Och vad innebär det i så fall att vara ägare?
Bengt Arne Lindahl ser sig hellre som en förvaltare: en som tar hand om huset och vårdar det för kommande generationer. Han är stolt ägare av Elfströmska huset på Storgatan 3, 100 år i år och Stenstans enda genuina jugendhus.

Utanpå är det inte så iögonfallande med sin tegelfasad. Men tittar man uppåt, vilket över huvud taget är ett gott råd när man går omkring i Sundsvalls Stenstad, ser man de fina mönstren av olikfärgat tegel. Man ser också ekporten med sina snidade löv.

Här byggde stadsläkaren Carl Otto Elfström en så kallad patriciervilla 1912, en plats för både praktik och bostad samt rum för tjänstefolket högst upp. Tomten köpte han 1907, efter att den tidigare träfastigheten slukats av Sundsvallsbranden.

1984 kom huset i Bengt Arne Lindahls väg och han blev störtförälskad. Han köpte det tillsammans med några kompanjoner och tog direkt kontakt med antikvarisk expertis, som bekräftade att huset var en godbit. Året därpå byggnadsminnesförklarades delar av det.

I dag är han ensam ägare och har ett kontor i Elfströms gamla skrivrum, i de lokaler där stadsläkaren drev sin praktik. I Elfströms gamla medicinskåp med tjocka dörrar, ligger nu kontorsmaterial i stället för narkotiska preparat. Andra företag hyr kontorsrum, och i Elfströms lägenhet i övre våningen bor en hyresgäst. På vinden huserar ordenssällskapet W6.

– Där finns en koppling, eftersom Elfström var medlem av W6. Han fick högsta graden 1912, säger Bengt Arne Lindahl.

Han tycker det är viktigt att huset används; att det inte bara blir ett museum.

Skrivrummet är det rum som mest är i originalskick. Jugendstilen anknöt till det fornnordiska formspråket och Elfströms öppna spis ser väldigt rustik ut; grå och ganska enkel. Snidade ugglor symboliserar klokhet, ekpanelen är i original och det är också fönstren; liksom väggmåleriet signerade Yngve Lundström, samma dekorationsmålare som på Sveateatern. Också Sundsvallskonstnären Gustav Wallis har hjälpt till; han var då elev hos Lundström.

Också i trapphuset är den runda, lite grovkorniga stilen tydlig: slingor som för tanken till runrader, stolpar med snidade vikingahjälmar. I lägenheten finns ekpanel och kakelugn. Bilder från det gamla Sundsvall är målade på trapphusväggen: gamla kyrkan Lovisa Ulrika (som redan var nedbrunnen när bilden målades), byggnader från Norrmalm, hamnen.

– I Stenstan finns inget annat hus som är så jugendpräglat, säger Bengt-Arne Lindahl och påtalar att grannhusen är i helt avvikande stil: 1890-, 1920- och 1940-tal.

På sin tid var det nymodigt så det förslog. Arkitekten Edward Bernard var knuten till byggnadsfirman Kreuger & Toll, som i USA lärt sig den så kallade stränggjutningen. I stället för att bygga huset på stenmurar göt man in armeringsjärn i betong, vilket tillät landet over there att redan då bygga skyskrapor. Det första svenska hus som byggdes med metoden var NK-huset i Stockholm 1908, och Elfströmska var inte långt efter.

– De här byggherrarna var välbärgade. Det är bara att se på vad de tjänade och hur låga skatterna och utgifterna var. Ingen läkarlön i dag räcker till att förvalta ett sådant här hus, säger Bengt Arne Lindahl.

Carl Otto Elfström var nymodig på många sätt. Han var en av dem som såg till att Sundsvall fick ett badhus; få hade ju badrum hemma och dålig hygien gjorde folk sjuka. Han ordnade också regler för exempelvis köttförvaring: det var lite si och så med den saken när bönderna kom till stan för att sälja på marknaden.

– Han stod också i kontakt med Wilhelm Röntgen, och Sundsvalls sjukhus var tidigt ute med att ha en röntgenapparat. Och så gjorde han ett influensapulver som jag minns att min mormor använde, säger Bengt Arne Lindahl.

Hustrun Ragnhild gick heller inte av för hackor. Hon var tidigare gift med källarmästare Alfred Andersson och drev med honom bland annat Skeppsbrokällaren. Familjen råkade illa ut i branden, och bara tre år senare dog Alfred. Ragnhild var nu ensam med tre barn, men fortsatte krögarkarriären med framgång och etablerade också hotellrörelse på Hotell Skeppsbron. Hon lyckades med konststycket att vara ensamstående mor och affärskvinna vid en tid då det i teorin var omöjligt.

1904 gifte hon om sig med den då 42-årige doktor Elfström, gav upp krögarlivet och blev doktorinna i stället. De hade inga gemensamma barn, så efter deras bortgång blev det Ragnhilds dotter Hilda som sålde huset, eftersom hennes bror Jonas emigrerat till Amerika och systern Alfhild dött som 15-åring.

– Huset i sig är en sak; men det intressanta är människorna som har bott i det, säger Bengt Arne Lindahl.

Deras historia är ju sammanflätad med husets, och den känslan av samhörighet med de som gått före kan nog behövas för den som i dag ska förvalta ett historiskt värdefullt hus (1991 utsågs rentav Elfströmska av Europarådet som ett av de hus som skulle visas under Kulturhusens dag). Ekonomiskt är det ingen vidare affär att inte kunna byta ut ett fönster eller renovera med standardmaterial.

– Men det är det här med förvaltarskapet: man kan inte bara se till ekonomin, säger Bengt Arne Lindahl, och diverse diplom för byggnadshistoriska insatser på väggen bekräftar att han har ett annat synsätt.

Icke desto mindre upplever han sig tillhöra en utrotningshotad art som liten, privat ägare. Trenden går mot stora bolag, och det är förstås gott om de har ekonomiska muskler att göra något bra med husen. Men som anställd åt ett bolag har man nog inte samma känsla, idealism och intresse för huset som när man själv äger - eller förvaltar - det, menar han.

Själv är han passionerat intresserad av Sundsvalls historia och unika bebyggelse.

– Jag är teknikutbildad och har ingen skola inom byggnadsvård. Men det är roligt. Yrkesmässigt har jag börjat trappa ner. Men huset behåller jag, säger han.