Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Födelsedag, fest och osannolika hjältar

/
  • Födelsedag, första allsvenska målet och ett bortskrämt Gävlespöke. Det är inte konstigt att Dennis Olsson firar – och det är bara att säga grattis.

Det blir alltid något alldeles speciellt när oväntade hjältar kliver in på scenen och dominerar.
Som Steven Bradbury, Hans Rosling – och Dennis Olsson.
Samtidigt är det lite sorgligt när glansen för forna favoriter falnar.
Som Jón Gudni Fjóluson.

Annons

Vi spekulerade en hel del om vem vi trodde skulle göra Giffarnas historiska och 400:e allsvenska mål. Ingen hade gissat på ett självmål av IFK Göteborg.

Fortsättningen hade vi inte diskuterat alls, men jag lovar att ingen hade Dennis Olsson i åtanke när mål nummer 402 skulle göras.

Förutom födelsedagsbarnet själv.

Han avancerade. Framåt och framåt, sökte spelbara kompisar. Men hittade inga och gjorde det enda rätta.

Han flyttade bollen en bit åt sidan och drog till med den enda sko han kan sparka en boll med. Vänstern.

Sekunden senare satt bollen fint uppe i Emil Hedvalls högra kryss. 1–0 och en drömstart – av en oväntad hjälte.

Sedan vaknade det där ruskiga Gävlespöket till liv och visst tusan var det Johan Oremo som dök upp. Marcus Danielson gjorde sitt enda misstag i sin nyckelmatch i GIF-tröjan – ett felpass. 1–1 och höstkvällen kändes mörk – en väntad hjälte hade gjort sitt.

Men GIF Sundsvall vaknade, växte och vann.

Efter kvitteringen var det inget snack. Det var bara en tidsfråga innan en ny hjälte skulle kliva fram.

Det blev Pa Dibba – kanske ingen högoddsare i sig, men det är på bortaplan han har fått utdelning. Nu kom det andra av säsongens sju. Det första nickmålet på 348 dagar. 2–1 och seger.

Hjältar klev fram. Oväntade och efterlängtade.

Och i den senare kategorin är det bara att buga, bocka och tacka för den föreställning Marcus Danielson bjöd på.

Prickfri så när som på den där offensiva passningen kobrorna från Gävle gjorde ett dödligt hugg på.

Han fick chansen vid Jocke Nissons sida och han tog den.

Det innebär att vi kan säga tack och adjö till en av de senaste årens verkliga nyckelspelare i GIF Sundsvall.

Jón Gudni Fjóluson lämnar klubben och min eftersmak är tyvärr ganska bitter.

LÄS OCKSÅ: Besvikelsen efter petningen – vill lämna GIF

Att inte kunna acceptera en petning är för dåligt. Att direkt gå ut och säga att han med hundraprocentig säkerhet vinkar farväl är inte professionellt.

Han är klubbens bäst betalde spelare och det medför förväntningar och krav. Och han har inte levt upp till allt. I Norrköping var det hans bristande fokus som var roten till allt det onda vi fick se.

"Jag får inte spela – jag vill inte vara med" är ett resonemang som inte är värdigt en isländsk gigant.

Att han går vidare i karriären accepterar jag. Men sättet han gör det på – och när han gör det, nu när GIF precis tagit ett jättekliv mot 2016, är tråkigt och lite sorgligt.

De andra hjältarna då?

Det är så fantastiskt när vi får se mirakel och helt oförutsedda profiler kliva fram.

Den skridskoåkande australiensaren Steven Bradbury stod när alla andra föll – och vann historiens märkligaste och roligaste OS-guld i Salt Lake 2002.

Magiskt, oförglömligt, osannolikt.

Lite samma lika var det när stora delar av den svenska artist- och kultureliten samlades i Globen för att skramla för hela Sverige.

Störst hjälte?

En 67-årig professor klev in som den hemlige gästen och Hans Rosling blev hyllad som en rockstjärna, som en pedagogisk ikon, som en hjälte.

Vem tusan hade trott det?

Det är nästan lika osannolikt som att GIF Sundsvall till slut lyckades skrämma bort det där läskiga spöket från Gävle.

Mer läsning

Annons