Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I en tidsmaskin på Kopparvallen

Ibland går tiden alldeles vansinnigt fort. Ibland kryper den fram.
På Kopparvallen fick jag uppleva både det ena och det andra. På samma kväll.
Jag satt i en tidsmaskin på pressläktaren.

Annons

Strålande sol, grönska och en ljum kväll. Med spel som värmde.

Torsdagskvällen i Östergötland var som en sommarafton i Norrland.

GIF lirade boll och lekte sig emellanåt fram. Det som inte existerade i premiären var återuppståndet.

Det var krig och kamp, på ett vackert sätt. Jag fick se en lagmaskin som slet tillsammans, och bjöd på mål. Ett enkelt av Eklund, ett påpassligt av Jocke Nilsson.

Men sedan förvandlades sommar till höst, när mörkret och vindarna började bli bitande var jag glad att jag hade dunjackan på.

Och när det är höst och GIF Sundsvall är inblandade vet vi alla hur det brukar vara. Dramatik hela vägen in i november.

Från sommar och 2–0 till höst och 3–2 i slutminuterna – ett halvår på en timme.

Samtidigt kröp klockan fram på ett obegripligt långsamt sätt. Jag garanterar att jag sneglade till höger, mot matchklockan minst 45 gånger de sista 45 minuterna. Sannolikt minst 90.

GIF lyckades resa sig efter käftsmällen mot Malmö. Då var man uträknade efter drygt 19 minuter.

Nu stod man på benen matchen ut.

Det blev tre viktiga poäng, tre extremt viktiga eftersom de var just mot ett av de tilltänkta konkurrenterna i tabellens nedre halva; Åtvidaberg.

Men det var också en seger för inställningen, viljan och kampen.

Allt som innehöll spår av glamour och onödig elegans mot Malmö var bortblåst mot Åtvid. Allt Giffarna gjorde var mer rejält.

Lite mer cyniskt, men ändå inte bittert.

Och att tiden gick fort är väl bara ett tecken på att man har roligt.

Mer läsning

Annons