Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jerry Lee Lewis-typen” saknas i GIF

Roger Franzén och Joel Cedergren har byggt ett självspelande piano. Jag vill se någon som sätter eld på det.
Alla har sina roller, alla vet vad de ska göra och allt fungerade till en början nästan hundraprocentigt. Problemet är att alla motståndare har lärt sig – alla vet exakt vad Giffarna ska göra.
Det som var finurligt och lätt i våras har blivit förutsägbart och lättläst.
I det självspelande pianot finns det ingen som överraskar, ingen som bryter mönstret, ingen som sätter fart på tangenterna. Det jag saknar är en Jerry Lee Lewis-typ som får allt att tända till.

Annons

Med 12 poäng på 13 matcher är GIF Sundsvalls återkomst till Allsvenskan långt ifrån en katastrof. Vi har bjudits på stundtals briljant anfallsfotboll, men det snabbt fartfyllda och effektiva GIF bjöd på mot exempelvis Örebro har det varit lite för lite av.

I stället har det krävts nära på oändligt många chanser för en enda nätkänning.

Och baklängesmålen har trillat in för lätt. Det har varit för stillastående och passivt i defensiven. Modeordet är naivt, och det är i de termerna GIF huserat.

Och när GIF hamnat i underläge har man inte haft något kort att spela ut.

Det har varit samma melodi. Bollspel i sidled, inlägg från kanten in i en tandlös box. Och när man skapat skottlägen från distans har man väntat och väntat och väntat för att skjuta rakt på täckande försvarare. Eller högt över och ­utanför på en och samma gång.

När GIF hamnat i underläge har det lilla extra saknats, det explosiva, det spontana, det som bryter alla tänkbara mönster.

Nu kommer Granit Buzuku hem. I Egersund har han fått chansen – och tagit den. Är han jokern som ska spela GIF kvar i Allsvenskan? Nja, det är en väl tung börda att lägga på honom. Men nu vill jag verkligen se honom få chansen. Han kan, ­vill och vågar utmana. Han kan bryta mönster och göra skillnad. Det är dags för Granit.

Franzén och Cedergren bygger sitt lag på trygghet och ­stabilitet. På det självspelande pianot.

Jag köper grundkonceptet och idén, men jag vill se mer mod, ­lite mer fingertoppskänsla. ­Lite tuffare beslut redan före match. För det finns inget självändamål att låta iskalla spelare starta i match efter match. Det ger knappast stärkt självförtroende, snarare fortsatta formsvackor. Och samtidigt frustation hos de ivriga som inte får chansen.

Jag vill se mindre förutsägbarhet, mer ... Jerry Lee Lewis.

Mer läsning

Annons