Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drömmer om en ny vända som tränare

/
  • Anders Grönhagen är tillbaka efter sin cancersjukdom och den sjukskrivningsperiod som avslutade det norska äventyret i Fredrikstad, som han förde till en andra plats i Tippeligan 2008.  Nu är han också redo för nya tränaruppdrag. För ST-sport avslöjar han att Giffarna är ett lag som finns med i framttidsdrömmarna...
  • Förväntansfull styr Grönis den lilla motorbåten ut från land. Vårfisket är en årlig höjdare för den förre elittränaren i fotboll.
  • I 25-års tid har GIF-kompisarna Per-Erik Janson och Anders Grönhagen kamperat ihop under några vårdagar på Indalsälven.
  • – För lite vatten i älven. Per-Erik Janson och Anders Grönhagen har förklaringen till den minst sagt skrala fiskelyckan. Inte en öring på tre dagar...

Canceroperationen är drygt två år borta, men det hektiska livet som fotbollstränare på elitnivå ligger närmare i tiden än så.

– Med facit i hand borde jag ha tagit det lugnare. När bakslaget kom blev det jobbigt ... länge, säger Anders Grönhagen, som först nu börjar känna sig redo igen:

– Jag vill tillbaka – och en dröm jag har är att få komma till Giffarna en fjärde gång...

Annons

Vi träffar den snart 58-årige GIF-ikonen under det årliga fiskafänget vid Indalsälven med en av sin allra bästa vänner sedan sejourerna i Sundsvall, Per-Erik Janson.

– Men huga vad lite vatten det är i år. Och inte ett liv, skattar "Grönis".

Det är tredje dagen i den lilla båten i vattnen, utanför Bergeforsen. Och efter lunch och eftermiddagsfika är det dags att packa ihop och åka hem till Stockholm igen, där familjen Grönghagen (fru Gunnel är kvar, medan de två barnen är uflugna).

– Under mina fyra år i Norge blev det inget av med fisketurerna, men nu kör vi igen, Janson! hojtar Grönis.

– Jajamen, svarar Per-Erik, som när en ung Anders Grönhagen kom till stan som spelare under det tidiga 1970-talet var hängiven GIF-supporter med ledarambitioner.

När det begav sig en andra vända i mitten på 80-talet hade också herr Janson styrelseuppdrag i föreningen.

– ... och sedan dess har vi varit kompisar.

I vått och torrt, skulle man kunna säga.

Över huvud taget är banden med Sundsvall och barndomstrakterna i Kramfors starka för Anders Grönagen, som i själ och hjärta är norrlänning – med blårandigt inslag.

– Jag är ju djurgårdare också. Och eftersom jag bor i Täby är det ju lätt att ta sig till hemmamatcherna i alla fall.

Giffarna är svårare att hålla koll på.

– Men jag får ju mina rapporter och ibland går ju matcherna på TV. Vad jag kan förstå var det jätteläge för avancemang i fjol. Förhoppningsvis lyckas det i år i stället.

– Annars får jag komma och ta upp dom igen (skratt)!

Det syns på kroppshållningen och minspelet, kort sagt humöret att "den gamle Grönis" nu är tillbaka.

Annat var det för två år sedan.

Då var han nyopererad och otålig. Perioderna utan att själv vara involverad i toppfotbollen på något sätt hade varit korta – och de två första åren i Fredrikstad hade gjort stora avtryck.

– Jag måste säga, att den norska stilen tilltalar mig. Spelet är rakare och aggressivare där, arenorna är moderna och det mesta runt omkring fungerar klockrent. Så visst ville jag tillbaka...

Problemet var att det inte bara var det fysiska som skulle tas omhang.

– Nej, jag skulle vilja påstå att det psykiska var värst, säger Grönis och börjar berätta om hur cancern i prostatan upptäcktes av en slump, hur konstigt det var att få det bistra beskedet "trots att man inte känner sig sjuk", och hur han reagerade på bakslaget som kom sommaren 2009.

Men egentligen började det med ett brodprov i samband med en hälsoundersökning tre år tidigare.

– Jag tyckte ju in i Djurgården när Jonevret (Kjell) fick gå hösten 2006. Och efter säsongen skulle alla spelare och ledare "gås igenom". Jag lämnade ett prov och fick till svar att värdena i prostatan var lite höga, men att det nog inte var något att oroa sig för.

– Det hela följde upp och någon gång året efter kollades jag upp grundligt och 23 av 24 delar var bar, men den där 24:e verkade lite lurig...

Så det blev nya tester och ett halvår senare var värden högre och när vi var på träningsläget i Portugal med Fredrikstad i mars 2009 kom beskedet att det förvärrats så mycket att jag var tvingad till operation.

Efter två omgångar av serien gjordes operationen, som varade i tre och en halv timme.

– Inför operationen berättade jag för laget. Som nog blev chockat. Jag såg ju inte sjuk ut och kände mig inte sjuk...

Efter 14 dagar ville han börja jobba igen. Och gjorde det också, samtidigt som det glädjande beskedet kom, att cancern inte spridit sig utanför prostatan.

Det var då krisen kom.

Grönis blev allvarlig, började funder över livet och hur snabbt allt kan vända, samtidigt som laget började göra allt sämre resultat.

Till slut klev den svenske huvudtränaren av, men kontraktet gick inte att rädda.

– Alla var ändå hur schyssta som helst och vi valde att vara kvar i Norge kontraktstiden – och sjukskrivningen – ut.

I fjol höst gick dock flyttlasset hem igen.

Och nu, ytterligare några månader senare, börjar han ställa in sig på att träna fotbollsspelare igen.

– Men det får bli i Sverige, klargör Grönis, vars kanske största och innersta dröm är att än en gång återvända till GIF Sundsvall igen.

– Det skulle, som sagt, vara häftigt – och tänk att föra upp Giffarna igen..!

Mer läsning

Annons