Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pionjär och legendar

/

Hon tillhör den första generationen damfotbollsspelare i Sverige.

Pionjärgenerationen som tog sporten från korp- till elitnivå. Under resans gång har hon samlat på sig titlar, utmärkelser och meriter i en utsträckning som få har eller någonsin kommer att kunna matcha. Möt legendariska Elisabeth Leidinge.

Annons

En sen junikväll 1995 lämnade en besviken och bedrövad Elisabeth Leidinge Olympias gröna gräsplan – som förlorare. Strax innan den korta, men tunga promenaden ut från innerplanen hade hon spelat sitt livs sista landskamp. Förlusten mot Kina i VM-kvartsfinalen i Helsingborg satte punkt för den 112 landskamper lång eran som tog sin början över 20 år tidigare.

Men vi backar tillbaka bandet till början av 1970-talet. Tillbaka till Hemmanet i Svartvik där den imponerande fotbollskarriären startade. Efter att ha spelat fotboll på skolgården och hemma med kompisar kontaktades den talangfulla Svartvikstjejen av Kema Nord.

– Någon hade sett mig spela på skolgården och Kema Nord hörde av sig. Det var så det började, berättar hon.

Efter några säsonger i det tidigare korplaget (därav företagsnamnet Kema Nord) tog hon tillsammans med några andra spelare kontakt med GIF Sundsvall.

– Vi gick till GIF och frågade om vi kunde få starta ett lag. Efter många om och men fick vi börja med att spela mot killar i Sporthallens C-hall.

Året var 1973 och GIF Sundsvalls damlag hade fötts. Året därpå tog hon nästa stora steg i målvaktskarriären. Efter att ha spelat en landskapsmatch mot Jämtland i Östersund blev hon på ett lite lustigt sätt uttagen i det svenska landslaget.

– Efter matchen, som väl gick rätt bra, kom en man som hette Lasse Broström fram och frågade om han fick skjuta några skott på mig. Där stod han i lågskor och sköt på mig och det var så jag blev uttagen till min första landskamp.

Landslagsdebuten skedde mot på Åland i den enda landskampen som damlandslaget spelade det året.

Fem år och ett antal landskamper senare tog Leidinges karriär en ny riktning. Hamarby, Jitex och Västerås hörde alla av sig med förhoppningen att locka henne till sitt lag.

– Pappa som var hammarbyare tyckte att jag skulle gå till dem. De lockade med att jag skulle få träning av min idol Ronnie Hellströms målvaktstränare. Men jag valde Jitex och det blev en lyckträff.

Lyckträff var bara förnamnet. Tiden i Mölndalslaget fylldes av segrar, jubel och mästerskapstitlar. Redan första säsongen i Jitex klassiskt lila tröja blev Leidinge svensk mästare. Den avgörande matchen minns hon med glädje.

– Vi mötte Gideonsberg på bortaplan och pappa, mamma och mormor kom dit och tittade. Det var verkligen speciellt.

Att hon värderar det första SM-guldet högt märks tydligt och hon säger det också själv när hon får frågan om vilken av titlarna som betyder mest i dag, men det kommer vi till senare.

Efter ett titellöst 1980 kom Leidinges Jitex tillbaka med full kraft året därpå. Inte nog med att laget vann serien, de vann Svenska cupen också. Cupguldet upprepades säsongen efter och 1984 var det dags för dubbla guld igen där SM-guldet bärgades via segrar över Alnö och Hammarby.

– I Jitex hade jag mina bästa år, säger hon spontant.

1984 gav ännu mer. Med landslaget vann hon den första EM-turneringen som arrangerades på damsidan. En historisk seger där England besegrades i en regnig och blöt finalmatch. Det guldet är fortfarande än i dag den enda stora internationella titel ett svenskt damlandslag i fotboll vunnit.

– Det var en fantastisk upplevelse som också gav damfotbollen i Sverige en skjuts, minns hon.

Karriären i Jitex fortsatte och efter att ha vunnit ännu ett SM-guld 1989 var Leidinges plan att lägga målvaktshandskarna på hyllan efter VM i Kina 1991.

– Jag hade hela tiden drömt om att få spela ett VM och när jag fick vara med om det och dessutom ta brons hade min dröm gått i uppfyllelse. Bronset smäller till och med högre än EM-guldet och första SM-tecknet.

Sedan början av 1980-talet hade hon jobbat som riksinstruktör för Svenska Fotbollförbundet och det var något sådant hon hade tänkt ägna sig åt efter VM. Ödet ville emellertid annat.

Malmö FF tog kontakt och erbjöd henne en tjänst som målvaktstränare. Med tränarjobb i sikte flyttade hon från Göteborg till Malmö, men väl där valde MFF:s dåvarande målvakt att sluta och lika snabbt som handskarna lades upp på hyllan var de tillbaka på Leidinges händer.

– Det blev ju bra och jag vann två SM-guld till. Dessutom fick jag jobba administrativt i klubben och som målvaktstränare i Malmös ungdoms- och juniorlag, där Zlatan och de andra spelade.

Det är också som administratör, målvaktstränare och instruktör på fotbollsgymnasiet som hon livnärt sig sedan hon återvände till Sundsvall 27 år efter flytten till Göteborg. Hon är sedan några år tillbaka i hemstaden och i den klubb (Sundsvalls DFF) hon lämnade 1979, även om den sedan 1984 inte längre är en del av GIF Sundsvall.

Glöden och passionen för fotbollen är lika stor nu som när hon flyttade söderut. Skillnaden är att hon gör ett gediget jobb vid sidan av planen istället för på.

– Det är jätteroligt att vara tillbaka och att kunna få bidra med mina erfarenheter.

Erfarenheter som samlats in under den långa karriär hon satte punkt för den där junikvällen på Olympia i Helsingborg 1995.

Annons