Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Profilen

/
  • Bosse Börjesson med ST-pokalen som han fick för sina insatser i IFK Sundsvalls allsvenska premiärsäsong 1976.
  • Bosse Börjesson låter vänstern tala i en match mot Örebro på Idrottsparken.

Det fanns en tid när IFK var stans bästa lag. En tid långt innan Leif "Lill-Foppa" Forsberg slog igenom. Då en annan profil var Sundsvalls okrönte fotbollsregent.

Möt kungen av IP – Bosse Börjesson.

Annons

1973 flyttade den 23-årige Bosse Börjesson från födelsestaden Göteborg. Bakom sig lämnade han barndomen, ungdomsåren i moderklubben Gunnilse IS och allsvenskt spel med Örgryte för en oviss framtid i Sundsvall. Den stad där han kom att göra stora avtryck, på och utanför planen, och bli distriktets främste fotbollsspelare någonsin.

Att han tog beslutet att byta både kust och landsända kan tyckas märkligt, men det hade sina förklaringar.

– Det är egentligen en lång historia, men jag trivdes inte jättebra i ÖIS och före mig hade Lennart Ottordahl och Rolf "Bronco" Hansson, som spelat i Örgryte tidigare, flyttat till Sundsvall. Det bidrog lite till att det blev Sundsvall och IFK, säger den i dag 61-årige legendaren.

Börjesson, hade gjort ett rejält divisionshopp när han gick från Gunnilse i division V till allsvenska Örgryte några år tidigare, bytte i och med flytten norrut ner sig – men ändå inte.

För även om han inledde med division II-spel skulle han under tiden i IFK nå högre och utvecklas både som spelare och ledargestalt.

– Det var i IFK som jag blev fotbollsspelare.

Men den första tiden i "staden mellan bergen" var tuff.

– Det var en chock. I början vantrivdes jag, minns han.

Två år senare tog IFK klivet upp i Allsvenskan och kopplade i samma stund grepp om fotbollsherraväldet i Sundsvall.

– Det var stort. Föreningen var nog inte redo för Allsvenskan, men fotbollsmässigt var vi det.

Stans två största fotbollsklubbar hade i flera år tampats om att vara nummer ett, vilket hade bidragit att högklassiga spelarvärvningar gjorts av båda föreningarna. Giffarna tog ledningen och gästspelade i högsta serien 1975. Året efter var det IFK:s tur. Med en nyvunnen allsvensk plats laddade "Kamraterna" hårdare än någonsin.

– Det var ju en annan rivalitet mellan klubbarna på den tiden och jag tror att man sporrade varandra, vilket var bra.

Inte nog med att spelarna var bra, de var dessutom enormt vältränade och det var fysiskt starkt IFK-lag som inledde säsongen med en övertygande 2–0-vinst mot AIK.

– Försäsongsträningen var annorlunda då. Jag minns när Reine Almqvist kom till oss i februari. Vi sprang varv på varv från Idrottsparken runt kyrkan och tillbaka. Reine blev ett halvt varv efter oss andra och höll på att dö. Vi var urstarka, minns Börjesson.

Som liten grabb fick undertecknad följa med pappa till IP för att se IFK:s matcher. Minnena från den tiden är inte jättemånga, men varma. Med nyvunnen kärlek till fotboll minns jag Bosse Börjesson som starkare än Bamse, tuffare än Läderlappen och bättre än allt och alla.

Urstark var han också, Börjesson. Alltid med, aldrig skadad.

– Vi spelade fem allsvenska säsonger i rad och jag spelade faktiskt samtliga matcher, samtliga minuter.

Börjessons framfart på planen gick inte dåvarande förbundskaptenen Georg "Åby" Ericson obemärkt förbi.

27 år gammal gjorde Börjesson landslagsdebut.

– Jag hade aldrig spelat i något pojk- eller ungdomslandslag och var egentligen för gammal för att få debutera i landslaget.

Den blågula premiären mot Finland i Malmö blev dock lyckosam.

– Jag gjorde ett mål och vi vann med 6–0, tror jag.

Målet mot grannationen var bara början.

I kvalet till VM i Argentina 1978 blev Börjesson stor hjälte när han med sina mål mot Schweiz (både hemma och borta) sköt Sverige till VM-spel.

Men när flyget med den svenska spelartruppen lyfte mot Argentina, var Bosse kvar i Sundsvall och IFK.

Att bli lämnad utanför VM-truppen hade kunnat göra de flesta spelare besvikna, men inte Bosse.

– Det var egentligen ett val jag gjorde. Det låter konstigt, men så var det. "Åby" krävde att man skulle spela i Allsvenskan, men klubbkänslan gjorde att jag valde att stanna i IFK. Vi hade många härliga ledare i föreningen, bland andra Sven Olsson och "Knutte" Johansson, som skapade en väldig klubbkänsla.

Börjessons landslagskarriär var över – men inte för gott. Något år senare med Lars "Laban" Arnesson vid rodret fick IFK-kaptenen en ny chans.

1981 åkte "Sundsvallskamraterna" ur högsta serien, men trots anbud från en rad klubbar valde Börjesson att stanna kvar.

– Men det var väldigt nära att jag flyttade till Mjällby. Vi hade bestämt oss för att flytta, men när jag åkte dit fick jag träna med B-laget och på väg från träningen kändes det inte rätt.

Börjesson förblev IFK:are fram till 1984. Under sina sista säsonger i klubben var han spelande tränare. Ledaren, pådrivaren och härföraren på planen blev nu också ledare vid sidan av densamma – och var den som gav nuvarande förbundskaptenen Erik Hamrén chansen att bli seniortränare.

– Han var juniortränare då. Jag tror att jag träffade honom på kansliet och frågade honom om han ville hjälpa mig med A-laget.

Hamrén har i DN beskrivit tiden så här:

"Av någon anledning utsåg han mig till assisterande tränare. Jag minns att han i tidningarna i Sundsvall fick kritik för att han valde mig, men Bosse trodde på mig och det är jag otroligt tacksam för. Han lärde mig hur det fungerar i elitfotbollen".

När den nuvarande förbundskaptenens tränarkarriär tog fart, klingade Börjessons spelarkarriär av. Efter nästan tio år i IFK varvade han ner som spelare och tränare i Kuben, Alnö och Stockvik.

– Jag hade inte spelat klart, och det har jag väl nästan inte än, därför fortsatte jag att spela fastän jag var tränare.

45 år gammal spelade han 1993 sin sista tävlingsmatch, som överårig spelare i Stockviks U-lag.

– Jag räknade efter att jag hade gjort 33 försäsonger som seniorspelare, berättar han.

Därefter lämnade han fotbollen, men bara i fem år.

En ny satsning på talangutveckling hos Svenska Fotbollförbundet tog Börjesson tillbaka till sporten. I egenskap av instruktör och utbildare började han 1998 dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper till framtida fotbollprofiler.

Efter att från början drillat både killar och tjejer jobbar Bosse numera enbart med talanger på flicksidan.

– Jag gör det för att det är kul och för att man får väldigt mycket tillbaka.

Killen som för sin kärlek till fotbollen lämnade Göteborg för Sundsvall 1973, delar nu med sig av sitt kunnande av samma anledning. Och han gör det i den stad där han alltid kommer att bli ihågkommen som en av de allra största.

Annons