Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äntligen föll allt på rätt plats

Annons
Sundsvalls Idrottspark den första sköna majsöndagen med kvällssol och regerande svenska mästarna på besök. En tid för blåfärgade hjältar.
Det låg om inte i luften, så i vart fall fanns statistiken på pränt. Som en extra trygghetsfaktor ifall \"Iff Iff\" skulle vara redo för att en gång för alla jaga undan den bäsvärande Sundsvallsspöket.
Men Giffarna behövde aldrig lita till de litet svårförklarliga marginalerna, som stavas tradition och just statistik.
Plötsligt föll nämligen allt på plats i nye huvudtränaren Jan Halvor Halvorsens lagbygge.
På rätt plats.

Laget GIF Sundsvall agerade taktiskt fulländat, med ett lågt försvarsspel, som gjorde det det trångt och minst sagt svårt för MFF:arna att få tid och framför allt utrymme på Giffarnas planhalva.
Sedan gick det snabbt framåt när tillfälle gavs.
Malmöiterna trampade till synes aningslöst i fällan, trots att de borde vara förvarnade. Och vips var Afonso, Markus Rosenberg, Yksel Osmanovski och de andra rubriknamnen tillintetgjorda. Uppätna av aggressiva och löpvilliga Sundsvallsspelare.
Statistiken efter en fotbollsmatch brukar inte tas på samma allvar och granskas med samma intensitet av tränare, spelare och inbitna supportrar som efter en hockey- eller basketmatch. Men efter gårdagsfighten var man faktiskt litet sugnare än vanligt på att kolla in siffrorna bakom den till synes klara 20-segern.
Och visst dominerade Giffarna i de flesta kolumnerna, utom den där ibland löjliga med procent bollinnehav.

MFF ägde bollen något mer än GIF, 5149, men det stom stack ut mest var frisparkssiffrorna: 822.
Åtta för Giffarna, och hela 22 för Malmö FF.
Det, om något, är avslöjande för skåningarnas oförmåga att bjuda till i varje närkamp.
Det, plus det faktum att i stort sett halva GIF-laget hade krampkänningar under slutkvarten. Så ska det liksom se ut om alla gjort jobbet fullt ut.
Och jobbade gjorde verkligen Giffarna denna underbara majkväll. En tid för blåfärgade hjältar.
Som målvakten Fredrik Sundfors, vars nolla lyste så klar och skön på resultattavlan.
Som den nygamla backlinjen, där Fredric Lundqvist var tillbaka som högerback och där mittbacken Stefan Ålander gjorde årets bästa insats i par med lagkapten \"Peo\". Att Mattias Nylund äntligen fick till inläggsfoten igen var också ett skönt kvitto på att kapacitet finns.
Som mittfältskämpen Daniel Näsholm, vars insats i comebacken måste rankas högt på hans egen lilla topplista över de nu sex allsvenska säsongerna han varit delaktig i.
Som Öyvind Svenning, som varit på G länge och nu fullbordade 90 välbehövligt tunga minuter.

Som forwardsparet Andreas HermanssonMikael Dahlberg, med en rollfördelning som i den här matchen fungerade helt perfekt!
Mycket bättre och skojigare än så här blir inte den allsvenska produkten i Idrottsparken.
Tyvärr finns det alldeles för många kverulanter, som tycks ha svårt att nollställa sig efter all högklassig TV-fotboll som bjuds varje vecka, och som gärna saluför hur dålig klass det är på Giffarna och Allsvenskan.
Man får förstås tycka så. Men då går man miste om något annat, som bara kan upplevas live. Med viktiga poäng på spel.
Jag skulle i alla fall inte vilja vara utan allsensk fotboll i Sundsvall. Jag skulle aldrig för mitt liv vilja vara utan upplevelser som i går kväll.

Mer läsning

Annons