Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förändringar är segermelodin

Annons
Regnmolnen låg grå och tunga över Sundsvallstrakten från morgon till kväll i går.
Och med förra omgångens 10-förlust mot Assyriska i någorlunda färskt minne var det inte med någon större optimism och glädje jag parkerade bilen och tog den lilla promenaden från ST-huset till IP för att se ett fortfarande skade- och sjukdomsdrabbat GIF Sundsvall ta sig an ett Hammarby på jakt efter stabilitet och en hägrande bortaseger.
Frågetecknen hopade sig när jag i samband med uppvärmningen fick den definitiva laguppställningen klar för mig.
Ordinarie lagkaptenen Patrik Eriksson-Ohlsson borta i mittlåset. Ersättare: 20-årige debutanten Linus Johansson.
Öyvind Svenning åter på bänken, vilket betydde en kvartett renodlade mittfältare utan större kvaliteter i den ädla konsten att använda huvudet. Utsidan, alltså...
Och hur skulle fortfarande unge Mikael Dahlberg klara av det för en fotbollsspelare så ovanliga kraftprovet med tre matcher på nio dygn?
Svaren kom ett efter ett. Med det bästa till sist.
Det var ju Micke Dahlberg som i matchens sista minut avslutade Giffarnas sista anfall på ett sätt som fick de flesta av de 6.322 åskådarna i IP att känna sig förflyttade till en annan stad, ett annat land, en annan och mycket, mycket bättre liga.
Visst fanns det ett förspel. Men det var Dahlbergs prestation man pratade om hela kvällen i går, och som förmodligen kommer att vara ett av dagens givna samtalsämnen på arbetsplatserna.
Nedtagningen på brösten, vridningen, balansen och det precisa skottet med vänstern (!), som fick bollen att segla mot ena krysset till.
Världsklass rakt igenom av en 20-åring som har alla möjligheter att stabilisera sig som matchvinnare för Giffarna.
För även om Dahlberg är etablerad i startelvan har han en bit kvar och en del att bevisa innan han är just en stabil och frekvent målgörare i både Allsvenskan och U21-landslaget.
Men han är på väg och jag blir faktiskt inte förvånad om han lämnar Sundsvall för proffsspel utomlands innan det nuvarande kontraktet går ut 2007.
När det gäller Linus Johansson var det också ett mycket positivt besked som gavs efter 90 avverkade minuter mot ett Hammarby, där mittfältarna framför allt i första halvlek kändes vassare än anfallarna och där fräckt och vaket mittbacksspel av Giffarnas nye norrbottning gjorde honom till en verklig räddare i nöden.
När nu Peo inte var i matchdugligt skick var det i mina ögon helt rätt av GIF-tränaren Jan Halvor Halvorsen att satsa på Johansson, som är en naturlig mittback, istället för att ommöblera med exempelvis Öyvind centralt i mittförsvaret. Eller att röra till det genom att låta Lunkan än en gång flytta på sig.
Jag menar: om inte Linus fått chansen i det här läget. När skulle han då fått den?
Mittfältet, däremot, var det si och så med i första halvlek. Men även där agerade Halvorsen med en djärvhet och klokskap, som efter ett par vassa byten i paus fick matchbilden att helt och hållet svänga över till Giffarnas fördel. Och baske mig om inte solen också gillade dessa förändringar...

Mer läsning

Annons