Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen överraskning att Giffarna åkte ur

Annons
Landskrona Idrottsplats är inte lika gammal som det 90-åriga Boll och Idrottssällskapet. Men det är en betongskapelse som är långt ifrån både charm och funktionell modernitet. På sitt sätt ganska stilenlig i en arbetarstad som definitivt sett sina bättre dagar.
Det var just här GIF Sundsvalls allsvenska öde beseglades i går kväll.
I en ganska medioker fotbollsmatch, fylld av kamplust och adrenalin, men fattig på målchanser lyckades Landskronas Kevin Amuneke forcera in en hörna elva minuter från slutet och...tja, vad säger man?
Inte kom det som någon överraskning i alla fall.
Klockan har gått. Pendeln har slagit tillbaka. Och 2005 har GIF Sundsvall under alltför få ögonblick och framför allt för få hela matcher visat upp ett stabilt allsvenskt spel.
När det nu blev definitivt, att det blir Superettan nästa år, kan jag förstå och känna med alla hårt jobbande spelare och ledare. För att inte tala om den tappra supporterskara, som efter en hel natt och en hel dag i buss ner till Skåneland visade upp en fantastisk passion för det snart före detta allsvenska Norr-landslaget.
Men faktum kvartstår.
Giffarna har inte räckt till. Inte riktigt, för att få marginaler med sig vad gäller mål, poäng, skador, värvningar och allt annat som hör en lång allsvensk serie till.
Utan att vilja vara tjatig är det ändå på sin plats att än en gång konstatera, att årets säsong innehållit det mesta som brukar känneteckna ett lag i motgång. Ett lag som obönhörligen kommer att trilla ur.
Skadorna var för många och på för viktiga spelare för att kunna repareras och ersättas fullt ut. Vi som bänkade oss i den mörka och kyliga oktoberkvällen här på Landskrona IP blev under slutskedet av matchen rejält påminda om vad en pigg, fräsch och framför allt hel Jonas Wallerstedt hade betytt för GIF-säsongen om han fått vara med i de 23 matcherna mellan premiärsegern mot Elfsborg (31) och 01 i går.
Jag vet inte om det någonsin är bra eller nyttigt för en elitföreing att trilla ur högsta serien.
För en i sammanhanget liten fotbollsförening från en mellanstor stad i ett hockeyintensivt Mellannorrland tror jag absolut det varit bättre om Giffarna lyckades klamra sig fast i societeten ett år till.
Visst, vi har sagt så förr, att om det bara blir nytt kontrakt i år så ska det  kunna vända uppåt under nästa. Men för varje år som gått sedan avancemanget till Allsvenskan senhösten 1999 har detta faktum blivit allt mer accentuerat.
Just nu kan jag berätta att Fotbollförbundet är i färd med att skriva och fördela pengarna från ett nytt TV-avtal, där merparten hamnar på de allsvenska klubbarnas konton och bara små stänk droppar över på Superettafamiljen. I kronor och ören missar nu Giffarna av allt att döma fem-sex givna miljoner ytterligare. För det handlar totalt sett om  mer. Mycket mer.
Fortsätter vi rannsakandet och gräver djupt går det dock inte att bortse från att det trots allt finns vissa positiva effekter av en degradering. Bland annat tror jag vi sundsvallare skulle må bra av att få se ett vinnande lag litet oftare. Kanske till och med på bortaplan..?

Mer läsning

Annons