Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Lidén får flashback

Krönikör Andreas Lidén återupplevde Giffarnas match mot Hammarby - i Ängelholm.

Annons

Jag låg hemma i soffan och såg GIF Sundsvall backa hemåt och låta en halvtidsledning med 2–0 försvinna upp i rök.

Det var inför Hammarbys fanatiska hemmapublik för ett par veckor sedan. Med 25 142 högljudda gäster på de grönvita väggarna darrade GIF och drog sig generat tillbaka.

Inför 509 stillsamma själar på Ängelholms IP var känslan av flashback märkligt nog uppenbar. Kontrasterna till trots.

2–0 i paus kunde gott och väl ha blivit 2–2, precis som mot Hammarby.

Men kombinationen, tur kryddat med skicklighet tog GIF till seger och serieledning.

Men de tre poängen var faktiskt inte viktigast.

Viktigast var att den bekymmerssamt långa skadelistan inte fick extra påfyllning.

För de smällar som tvingade Simon Helg och framför allt Pa Dibba av banan tycktes inte så allvarliga. Och rapporterna från Johan Eklund verkar också rätt så lovande.

För så bra bredd har inte GIF, så spetstigt är inte laget. Laget kommer inte att klara hösten utan Superettans vassaste anfallsduo.

Kombinationen Dibba/Eklund är skräckinjagande.

Alternativen får inte motståndarna att ligga sömnlösa.

Mot Hammarby lämnade GIF över taktpinnen helt och fullt till Hammarby i och med att Dibba ersattes av Stefan Ålander. Ett byte som var obegripligt i teorin och värdelöst i praktiken. Inget ont om Ålander, men har man Superettans bästa mittbackspar vinner man inget på att fylla på med en tredje.

Mot Ängelholm gjordes byten, men inte alls av samma extremdefensiva karaktär.

Ändå tilläts hemmalaget att ta över kommandot och tilläts skapa alldeles för många vassa målchanser.

GIF hade också lägen. Jag har sett Leo Englund på många träningar hemma i Sundsvall och har imponerats av hans beslutsamhet framför mål. Han har inte sett sylvass ut i steget, men har dundrat in bollar. Mot Ängelholm fick han 45 nödvändiga minuter – och allt var tvärt om jämfört med hemma på Norrporten.

Han trummade på och sprang som Arnold Schwarzeneggers cyborgfiende T1000 i Terminator 2.

Men framför mål var han allt annat än beslutsam. Englund borde ha gjort 3–0 direkt i andra halvlek. Englund skulle ha gjort 3–1 när matchklockan slog över till 90.

Han sumpade sina lägen, men det gick vägen ändå.

En kväll på pressläktaren i Ängelholm blev bara snarlik den i soffan med dramat från Tele2 på tv:n.

Det blev flashback. Men bara nästan.

Mer läsning

Annons