Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skevheten på mitten måste rättas till

Annons
Ett vårfagert Göteborg visade upp sig från sin bästa sida. Solsken, ljumma sydvästliga vindar, och skirt gröna musöron på björkar och andra lövträd. Jag hann aldrig med Avenyn innan matchstart, men kan med lätthet tänka mig hur uppknäppt och glassigt det var längs denna paradgata, som ligger bara ett par, tre hundra meter från det Gamla Ullevi.
Där, på Ullevis nyklippta gräsrektangel, var det dock bara ett lag som verkade trivas och njuta av vädret och den allsvenska tillvaron. Örgryte IS demonstrerade nödvändigheten av hårt jobb i kombination med lek och artisteri, medan gästerna från norr verkade ha kommit till en annan planet och till synes andäktigt valde att passivt stå och titta på...
Okej, för att inledningen var godkänd, med en tidig nick över att Mikael Dahlberg efter fräckt vänsterinlägg från Mattias Nylund. Men problemen kom tidigt och när hete Nylund valde att redan i elfte minuten sänka Edwin Phiri och dra på sig en litet onödig, men signifikativ, varning, ja då började i alla fall jag ana oråd. Något som besannades tio minuter senare, då ÖIS-mittfältaren Robin Ganemyr oattackerad drog till med ett chansskott från cirka 30 meter. Bollen flög pressat mot Fredrik Sundfors högra stolpe, men ingen på Ullevis gamla och slitna läktare kunde väl drömma om att det skulle bli mål. Men så blev det, och därmed var grunden till den generande stora 41-segern lagd.
ÖIS:arna vann matchen på mittfältet. Och framför allt centralt var det en rakt igenom usel insats av Giffarna. Mikael Åskoogh var tillbaka i fjolårets tveksamma standard, samtidigt som nye Donatas Vencevicius än en gång ägnade sig åt obegripliga suldragningar, vrickningar och bakåtklackar när det är bollerövringar, snabba dribblingar framåt och genomtänkta passningar som krävs för att lyfta ett annars tämligen mediokert och fantasilöst GIF-spel.
Dessutom var Giffarna underlägsna i huvudspelet matchen igenom. Magnus Källander är visserligen en enastående skicklig spelmotor, men någon nickspecialist har den 36-årige veteranen aldrig varit i hela sitt liv. Fram till i går, då han faktiskt sågs hoppa upp och vinna flera luftdueller...
Halvtidsbytena, då Hasse Bergh, som ersatte Åskoogh, och Tommy Bergersen sattes in som nya centrala balanssspelare var logiska. Halvorsen ville ha in rutin och kraft där i mittens rike. Att det inte slog riktigt väl ut får skyllas på Bergersen, som var lika klen och vilsen där som på vänsterkanten. Jag förstår också tanken med Fredric Lundqvist högre upp i banan, men varför inte prova Tobias Eriksson på mitten, när han nu äntligen gavs hyggligt med speltid?
Det blir förstås lätt så, att man ur ett Sundsvallsperspektiv väljer att fokusera på Giffarnas fel och problem efter en storförlust som i går kväll. En stor del av sanningen är ju att Örgryte IS var det klart bättre laget och först och främst vann på grund av egen kraft. Men så stor skillnad som tre mål ska det inte vara mellan de här två lagen och någon panik tycker jag inte det finns anledning att känna ännu.
Dock måste skevheterna på mitten rättas till. Och det snabbt!

Mer läsning

Annons