Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snällhet vinner inte matcherna

Annons
Får man ha synpunkter på en domare i efterdyningarna av Anders Frisks abrupta avhopp från den scen där han tillhört stjärnorna och huvudrollsinnhavarna i mer än 15 års tid?
Klart man får, blir det givna svaret.
Men om det nu ska luftas en domarinsats i den här spalten. Måste det då vara i negativa ordalag? är den lika givna följdfrågan.
Ja, svarar jag.
Tyvärr är det ofrånkomligt så.
I alla fall när Miro Ukalovic från Hisingen någonstans utgör en en fara för en av Sundsvalls, Norrlands och hela Sveriges största anfallstalanger.
Det är förstås Mikael Dahlberg jag syftar på.
I går blev han konsekvent dömd av domare Ukalovic, även han med mer än tio år bakom sig på elitnivå.
Inte bedömd, utan dömd på ett sätt som gör att åtminstone jag så här direkt efter Giffarnas snöpliga poängtapp i Idrottsparken (22) är av den bestämda uppfattningen att Miro Ukalovic redan innan matchen börjat bestämt sig för att hålla den långe GIF-anfalleren kort.
Kanske hade han tagit intryck av det till Västsverige förmedlade gnället från Elfsborgsmatchen, som från gul-svart håll talade om hög armföring och vassa armbågar hos U21-landslagsmannen från Sundsvall.
Det är till och med fullt möjligt att han förbett sig genom att se Giffarna både på vide och live under våren.
Men snälla rara Miro, sååå ruggigt ruffigt spelar väl ändå inte Micke Dahlberg, så att han ska bli avblåst i varje närkamp där bollen var i närheten? Ja, det hände till och med vid någon fast situation, att det blev Landskronas boll sedan denne Miro Ukalovic hittat en ojusthet på just det Mikael Dahlberg.
Förhoppningsvis var det en tillfällighet, en olycklig match i mängden, som bara råkade drabba Dahlberg på ett iögonfallande sätt.
Om inte blir jag riktigt orolig för den 20-årige västerbottningens skull. Och för svensk fotbolls skull. För det kan ju hända att Miro Ukalovic utses att döma Giffarna i Allsvenskan fler gånger den här säsongen, och ska det vara någon mening att ha nummer 16 Dahlberg med i laguppställningen måstge han få en fair chans att kampa om bollen, han också...
Nåja, nu var det inte på grund av Miro Ukalovic ojämna domarinsats som GIF Sundsvall tappade två av de tre poängen som med endast sekunder kvar såg ut vara i säkert GIF-förvar.
I stället var det en ärlighet och snällhet som inte hör hemma på en allsvensk hemmaplan.
På övertid ska det vara resoluta och tunga ingripanden, vid behov destruktiva ingripanden med ett enda motiv: att hålla bollen så långt ifrån det egna straffområdet som möjligt, för slå tillbaka motståndarnas förväntade offensiv, samt att få sekunderna att ticka så där behagligt och befriande snabbt.
Nu tycker jag i och för sig att det var sportslig rättvisa som skipades. Landskrona åkte ju också dit på ett sent mål alldeles i slutet av första halvlek.
Men den där snällheten fanns där som ett besvärande inslag också i mitten på den första halvleken (sedan får Miro Ukalovic säga vad han vill).
Då small det bakifrån gång på gång på tvekande giffare och Jonas Olsson, Jon Jönsson, Gustaf Andersson och andra tuffa BoIS:are bestämde på planen.
Typiskt nog krävdes det att hemmakaptenen Patrik Eriksson-Ohlsson åkte i backen med en revbensskada som framkallade kräkningar och tillfällig andhämtning vid sidan av planen innan Peo var tillbaka och med honom välbehövlig hårdhet över hela linjen.
Jag tycker i och för sig att nordvästskåningarna resonerade rätt.
Giffarna Sundsvall har rykte om sig att vara svårspelade och fysiskt jobbiga speciellt på sin hemmaplan. Bättre alltså att förekomma än förekommas.
Det är bara det, att så ska det inte få se ut.
Och det har samtliga hemmaspelare ansvar för.
Fyra poäng efter tre matcher är facit hittills.
Jag tycker vi avrundar med att konstatera, att det inte är så tokigt, trots allt.

Mer läsning

Annons