Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tiden är för knapp

Annons
Det känns tjatigt att döma ut och skicka ner GIF Sundsvall i Superettan efter varje förlorad måstematch.
Förlorad? Det blev ju 00 mot guldkrigande Göteborg och än finns ju chansen om...
Just det. Om, var det. Och om inte, kan vi väl också lägga till.
Nej, gårdagsinsatsen är på sitt sätt ganska typisk för ett lag som försatt sig i den situation som Giffarna befunnit sig den senaste månaden.
Ny lagledning, nya spelare, ett delvis nytt spelsystem och självklart nytt hopp.
Men marginalerna har för varje omgång krymt och tro mig: med facit i hand kommer vi litet till mans att förbanna det faktum att samtliga parter vaknade för sent.
Med åtta omgångar kvar var det litet för knappt om tid och för många poäng att hämta in för Anders Högman och de nya GIF-kvastarna som började sopa allt effektivare och bana väg för ett mer förtroendeingivande spel på de allsvenska planerna.
Nu återstår fem omgångar och med sex poäng upp till Landskrona på kvalplatsen förstår var och en att uppgiften ter sig i det närmaste omöjlig, även om just de svart-vita nordvästskåningarna finns kvar på programmet över de återstående matcherna.
Fem matcher, som måste ge fyra segrar för att Giffarna ska kunna känna sig säker på i första hand en kvalplats...
Om vi nu börjar inse fakta och börja tänka i mer praktiska än teoretiska termer rycker alltså Superettan allt närmare och jag blir i ärlighetens namn varken förvånad eller upprörd.
Okej, visst är det litet synd om det går så långt, eftersom Giffarna i exempelvis gårdagens match visade upp ett spel av odiskutabel allsvensk standard.
Men sett till säsongen i stort och utvecklingen under 2000-talet så känns det till och med logiskt att Medelpads och hela Norrlands gamla fotbollsstolthet får kliva av. Det är nämligen ett öde som förr eller senare drabbar de flesta i elitfotbollsfamiljen. Och ska vi vara ärliga så har inte det sportsliga utvecklingen sedan avancemanget 1999 varit tillräcklig för att Giffarna skulle kunna känna sig säkra och etablerade i högsta serien.
Sex säsongern i följd är ett, med norrländska mått mätt, fantastiskt fint facit.
Men titta på publiksiffrorna på bortaplan. Inte någonstans nedanför Gävle springer man benen av sig för att få se ett i bästa fall hårt arbetande och ambitiöst Sundsvallslag försöka sno åt sig de poäng som krävs för att få möjligheter att fortsätta tillhöra den så kallade societeten. Det har liksom varit för profillöst för att kittla storstadspubliken.
Däremot har Giffarna blivit allt tydligare och lyckosammare i sin profil som norrländskt \"landslag\" både bildligt och bokstavligt talat.
Där är skillnaden stor, jämfört med den tidigare storhetstiden i slutet på 1980- och början på 90-talet.
Då blåste norrländska talanger som Jens Fjellström och Jesper Blomqvist förbi Sundsvall. Av de mest attraktiva de senaste åren har bara en valt att fortsätta söderut, och det är Hammarbys Petter Andersson.
En annan stor skillnad nu mot för tidigare krisår är att klubbens organisation är stark, samtidigt som ekonomin är under kontroll.
Sånt betyder mycket om man vill tillbaka efter en nedflyttning.

Mer läsning

Annons