Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Framgångssaga med flera nyanser

Med en "dyster" roman om självmord och sexuella övergrepp knep den okända irländskan Anne Enright Bookerpriset framför näsan på storfavoriten Ian McEwan.
En klassisk framgångssaga kan tyckas. Men Enright är minst sagt tveksam till mytbildningen om sig själv.

Annons

Ett års paus från skrivandet. Det är vad som krävs av en Bookerprisvinnare. Anne Enright befinner sig just nu mitt i det litterära tomrummet, i en virvel av flygresor till och från hemmet i Irland, intervjuer med reportrar som vill tala om den prisade romanen "Sammankomsten" och den nyutkomna novellsamlingen "Taking pictures" och möten med läsare i olika länder.

Eftersom jag skrev fyra böcker och fick två barn under en period av åtta år tyckte jag att en paus kunde vara rätt skönt. Men ja, ibland kan jag bli lite sur över att jag inte får skriva. Fast å andra sidan hade jag ett väldigt segt år 1995 - men då var det ingen som märkte något, säger hon.

Uppenbart luttrad konstaterar hon att det skapats en kortversion av hennes framgångssaga - en säljande slogan som nära nog ryms på ett visitkort. "Författare får mentalt sammanbrott, men vinner sedan Bookerpriset".

Anne Enright är starkt kritisk till den förenklade bild av framgång som ett uppmärksammat pris ofta ger upphov till.

Man måste förstå vad journalistik är och vad böcker är - på något konstigt sätt så är den person som finns i de berättelserna inte du. Duet i intervjun, duet i boken är inte samma person som knallar ner till affären och köper en kaffe.

Ändå har hon själv öppenhjärtigt berättat i en essä om hur hon en dag, efter år av hårt slit som tv-producent på RTE, bröt samman och tvingades fatta ett avgörande beslut om sin framtid.

Anne Enright började skriva på allvar när hon som 21-åring fick en skrivmaskin i present. Hon gick på skrivarskola, men fick efter avslutad utbildning erbjudande om tv-jobbet och hade inte råd att tacka nej.

Efter livskrisen återvände hon till skrivandet på allvar: till berättelser om änglar, tvillingar som skiljts åt vid födseln och den irländska lycksökerskan Eliza Lynch som via sin position som älskarinna åt Paraguays president kom att bli rikets mäktigaste kvinna. "The pleasure of Eliza Lynch" gjorde det möjligt att skriva "Sammankomsten", en mörk berättelse om de nio barnen Hegarty som samlas för att ta farväl av brodern Liam som tagit sitt eget liv.

Den här boken har blivit den mest framgångsrika jag skrivit, men det är också den mörkaste. Varför vill folk ha sådant? Jag tror att när vi gråter över en berättelse som inte är vår egen gör det oss mer mänskliga.

Ordet "dystert" används ofta för att beskriva Anne Enrights författarskap. Själv säger hon att hon skriver i en annan tradition än de flesta kvinnliga irländska författare. En mörkare, tuffare stil, som aldrig någonsin skulle komma i fråga för, säg, det kvinnliga litterära priset Orange Prize.

Jag har en tragisk musa. Jag tycker att böcker handlar om problem. Och döden är verkligen ett allvarligt problem - det är ingenting som man kan skriva sig bort från.