Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Från 90 slitminuter till tio meter i Korpen

En dag, som tonåring, bestämde jag mig för att sluta spela fotboll.

Jag hade flyttat hemifrån, hade inte tid att pendla till mitt gamla lag, var rädd att inte passa in i ett nytt lag och började prioritera annat i livet. Som tonårstjejer ofta gör, tyvärr.

Beslutet har jag ångrat. Många gånger.

Jag har saknat doften av nyklippt gräs, i kombination med lukten av svettiga benskydd och liniment. Jag har saknat att orka springa 90 minuter i sträck, i såväl spöregn som gassande sol. Jag har saknat känslan av att höra nätet rassla till när tåfjutten träffar rätt. Men framför allt har jag saknat gemenskapen.

Som sagt, jag har ångrat mitt beslut. Många gånger.

Men aldrig har jag ångrat det mer än nu. Mer än 13 år senare.

Jag har nämligen bestämt mig för att återuppta min fotbollskarriär – i Korpen.

Eftersom jag aldrig någonsin har spelat på annan plats än mittfältet totalvägrar jag att testa något annat nu. Det går liksom inte ha en back som flyger som en vante eller en forward som inte gör mål.

Alltså återstår mittfältet. Där har jag alltid känt mig trygg.

Men jag har fått en smärtsam insikt: min främsta tillgång på mitten var alltid min kondition. Jag nötte och nötte. Slutade aldrig springa.

13 år senare slutar jag springa efter tio meter. Lungorna sprängs och flåset hörs till från Baldershov till Sidsjövallen. För jag springer så klart som att jag tror jag är lika fit som när jag var 16. På den tiden en fotbollshalvlek var en promenad i parken. Typ.

Numera har jag i princip gift mig med poledance och yoga och vet inte ens vad konditionsträning är längre.

Det märktes inte minst förra veckan. Då hade vi seriepremiär och inte en enda talangscout höjde på ögonbrynen över min insats. En mittfältare som inte orkar springa. Tror inte ens något annat Korpenlag hade velat ha mig. Och hade de kommit med ett erbjudande hade jag ändå inte haft luft nog att svara.

Utan att nämna några siffror var vi ytterst nära att förlora tvåsiffrigt.

Men trots att vår första match slutade med förlust och jag dessutom har förlorat (eller nåja, inte ansträngt mig för att behålla) min kondition känns det som en vinst.

Jag är tillbaka i min gamla hobby, som jag saknat så.

Eftersom vi är på konstgräs blir det inte mycket nyklippt gräs, men lukten av svettiga benskydd och liniment duger nästan lika bra. Och jag har gott om tid att bygga upp min kondition – så länge ingen förväntar sig underverk till nästa match. Och framför allt är vi ett kul gäng, med många nya bekantskaper. Det går inte riktigt förlora då.

Det är aldrig för sent att plocka upp en saknad hobby eller idrott. Allt är precis som förr. Förutom kroppen då.

Linette Israelsson, ST-journalist som ska springa benen av sig i Korpen