Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fredrik Westerlund: Hur länge klarar du dig själv i händelse av en kris?

Jag deltar ibland i stora övningar som ska pröva och stärka samhällets förmåga att fungera i händelse av kris. Här uppe i Arjeplog, där jag bor, brukar vi klara oss ganska bra. Våra sjöar ger dricksvatten på armlängds avstånd. Vår biltestnäring gör att var och varannan entreprenör har en snöslunga med kapacitet för en större flygplats. Och tack vare att vi inte haft så bråttom med moderniteterna finns det invånare som kan värma huset och laga mat med en vedspis.

Men även om vi kanske överlever de strömavbrott och köldknäppar som kan ställa till det för mer urbana kommuner får vi i glesbygden förstås problem när extremt väder gör det svårt att nå alla i behov av information, mediciner, hemtjänst och akutvård. Och dessutom finns det risker som epidemier, terrorhot, jordbävning, it-haveri, bränder och översvämning. Mycket ska finnas på plats innan vi med rätta kan hävda att vår krisberedskap är god.

Därför är det kanske inte så konstigt att survivalism eller prepping, det vill säga att förbereda sig inför allvarliga störningar av samhällets funktioner, på nytt blivit direkt populärt. Rörelsens mest extrema deltagare fjärmar sig från civilisationen och marinerar sig själva i allt mer misshagliga konspirationsteorier medan de moderata (och förstås betydligt fler) medlemmarna nöjer sig med att hamstra mat, vatten och kunskaper inom självförsvar och första hjälpen. Åtminstone de senare har någonting vettigt på gång.

Du behöver inte ha byggt en kärnvapensäker bunker på en hemlig plats, men det är förbaske mig din medborgerliga plikt att se till att du har möjlighet att tillfredsställa dina egna behov av fungerande kommunikation, mat, vatten, värme och sanitet.

Det är nämligen så att stat och kommun har högst begränsade resurser att hjälpa allt och alla. Ibland talas det om 72 timmar som något slags bortre gräns för hur länge den enskilde medborgaren måste vara beredd att klara sig på egen hand, men det är vilseledande. Det finns förstås ingen fastställd tidsram vid en samhällskris och det är troligt att alla kapabla människor måste kunna sköta sig själva längre än så. Den kapacitet som finns ska så klart allokeras till äldre, sjuka och den som av någon annan anledning inte kan sörja för sin egen överlevnad.

Att vara illa påläst, dåligt förberedd eller bara allmänt lat är inte en giltig anledning för att i händelse av kris avropa de gemensamma resurserna för räddning. Fundera inte så mycket på vilket scenario som leder fram till krisen, det blir du bara galen av, utan fundera på krisens effekter. En av mina tydligaste lärdomar från deltagande i övningar är att krisens effekter oftast är desamma oavsett scenario.

Du behöver inte ha byggt en kärnvapensäker bunker på en hemlig plats, men det är förbaske mig din medborgerliga plikt att se till att du har möjlighet att tillfredsställa dina egna behov av fungerande kommunikation, mat, vatten, värme och sanitet. För 72 timmar, och för dagar och veckor längre än så. Då räddar du inte bara ditt eget liv, utan också livet på den som behöver hjälpen mer än vad du gör.