Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fredrik Westerlund: Skippa bebisrösten när ni pratar med mig om statsbudgeten

”Pappa, hjälp!” ropar sonen, men jag ber honom vänta – pappa är upptagen med att följa tv-nyheternas rapportering om statens budget. Den politiske kommentatorn står under ett paraply som översköljs av guldmynt i en illustration av att det tydligen regnar pengar över svenska folket. Programledaren frågar var pengarna kommer ifrån, men jag misstar mig med en konservativ gissning på ”skattebetalarna”. Det är staten som sparat, får jag lära mig.

”Storasyster tog min pilbåge och min båt”, fortsätter sonen argt, men jag avkräver honom ytterligare tålamod. Nu får pappa nämligen veta att regeringen satsar på barnbidrag och förlossningar. Dags att köpa röster, tänker jag. Eller som en god vän formulerar det senare samma dag: ”Man bryr sig inte mer än att man låter kvinnor föda barn i diket tills det är valår.” Att det är landstingen och inte staten som ansvarar för förlossningsvården säger tv-nyheterna ingenting om.

”Får jag inte behålla någonting alls?” frågar sig sonen – nu i tårar – samtidigt som diskussionen på tv kommit fram till vilka som statsbudgeten gör till ”vinnare” respektive ”förlorare”. Det verkar ha liknande verkshöjd som Triss-skrapet i samma sändning, om än miljonvinsten förstås är skattefri medan motsatsen verkar gälla i den politiska lottdragningen. När budgeten appliceras på det tänkta exemplet ”Familjen Thailandsson” ger jag upp och stänger av min tv. Så snuttifierad är alltså den tyngsta av våra politiska debatter, att den kan reduceras till huruvida Mamma och Pappa Medelklass fortfarande har möjlighet att avropa den mänskliga rättigheten att semestra i Sydostastien.

Jag vänder mig till barnen för att i stället hjälpa dem att lösa den konflikt de uppenbarligen är mitt uppe i. De spelar Minecraft tillsammans på sina surfplattor och den äldsta dottern har utropat sig till drottning över deras gemensamma rike. Det har gett henne rätt att stifta lagar, meddelar de tre andra barnen, och en lag är att hon godtyckligt får avkräva de andra spelarna föremål de tillverkat av resurser de arbetat ihop. Den ledsna sonen påpekar att han inte kommer att uppfinna och producera fler saker om han ändå bara får se dem bli beslagtagna. Den regerande dottern tycker att hon har den rätten i utbyte mot att hon skänker syskonen mat, bostad och beskydd.

Se där, en mer djuplodande politisk diskussion än vad regering, opposition och massmedia presterat, och det från en grupp barn i åldrarna 6-8 år. Deras fortsatta samtal är direkt ideologiskt och de talar i visioner om deras gemensamma fortlevnad i spelet. Det ger mig visst hopp om framtiden, om än samtiden ter sig förlorad.

Min enda tröst är att jag i alla fall kan skriva en krönika om tragedin och fakturera ett par tusen för det, ”vinnare” som jag är.

If you can’t beat the Thailandssons, join the Thailandssons.