Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fristaden som en mänsklig rättighet

Hoten mot författare och journalister – mot det fria ordet – ökar i stora delar av världen. Ändå har samtalet om yttrandefriheten kommit av sig. I stället tycks det offentliga samtalet handla mest om övervakning, kontroll och skärpta straff. Det skriver Niels Hebert, en av författarna till boken "Fristad, gästfrihet, yttrandefrihet”.
I morgon möter vi bildjournalisten Hossein Salmanzadeh som tvingats fly från Iran och som sedan drygt ett år har en fristad i Mora.

Annons

Ofattbart många människor i världen sitter fängslade eller trakasseras när det vill säga sin mening om samhället, kyrkan, domstolar eller militären genom att teckna, måla, skriva, spela teater, sjunga. Det kan räcka med att bära en T-tröja med en förbjuden symbol för att gripas av polisen. En del avrättas och andra får sitta i fängelse år efter år.

I Sverige har ett 40-tal författare, journalister och musiker fått fristad i en kommun eller region för att fritt kunna utöva sitt yrke. Den första bildkonstnären som får en fristad i Europa kommer snart till Gävle.

Fristadens moderna historia går tillbaka till ett möte i Strasbourg 1993, då en organisation för fristäder skapades för författare och journalister. Staden Strasbourg förklarade sig då sig som fristad och erbjöd författaren Salman Rushdie att få stanna permanent i staden. Hans roman ”Satansverserna” (1988) hade fått Irans högste ledare ayatollah Khomeini att utfärda en fatwa (dödsdom) och författaren behövde skydd.

Den franske filosofen Jacques Derrida deltog i arbetet för fristäder. Han såg renässansens Italien som en förebild där det var en stads plikt att erbjuda fristad när någon bad om det och utan att ställa frågor, en tidigt formulerad mänsklig rättighet om man så vill.

Det har gått drygt ett år sedan terrordådet mot den franska satirtidskriften Charlie Hebdo i Paris som krävde tolv människors liv. Efter dådet fylldes Paris gator av människor som ville hedra de mördade tecknarna och visa sitt stöd för yttrandefriheten. Även stats- och regeringschefer deltog, symboliskt arm i arm.

Då talade alla om yttrandefriheten. Men i dag tycks det offentliga samtalet handla mest om övervakning, kontroll och skärpta straff.

Vilka politiker protesterar när människor i länder som Saudiarabien, Iran, Ryssland, Kina, Malaysia, Ungern, Bangladesh, Turkiet, Azerbaijan, Egypten, Kuba, Turkmenistan och Thailand dödas eller fänglas? Ett undantag var när Sveriges utrikesminister Margot Wallström I mars 2015 kritiserade Saudiarabien för att inte värna de mänskliga rättigheterna och för bristen på demokrati. Uttalandet ledde till många negativa kommentarer i Sverige,för att kritiken skadade affärerna.

Poeten Ashraf Fayadh dömdes 2015 av en domstol i Saudiarabien till döden för ”ateism och för spridning av destruktiva tankar i samhället”. Bevis i målet var hans dikter. Nyligen omvandlades dödsstraffet till åtta års fängelse och 800 piskrapp. Den saudiske bloggaren Raif Badawi dömdes i maj 2014 till tio års fängelse och 1 000 piskrapp efter att ha varit häktad i nära två år för att han uppmanat till reformer.

Nyligen hävdes de ekonomiska sanktionerna mot Iran. Stora medier jublade över att en marknad med 80 miljoner människor med uppdämt konsumtionsbehov öppnats. Att det inte finns någon respekt för mänskliga rättigheter hos den iranska regimen uppmärksammades inte. Eller att barn kan dömas till döden. Enligt FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Iran avrättades minst 753 personer - varav 13 barn - i Iran 2014. Av de 753 avrättningarna var 53 offentliga hängningar.

Organisationer som Article 19, Human Rights Watch, Amnesty International och Freedom House pekar samstämmigt på en stadig och fortlöpande försämring av de mänskliga rättigheterna i världen. Reportrar utan gränser larmar om att informationsfriheten minskar i två tredjedelar av de 180 länder man undersöker.

Internet, som är ett kraftfullt verktyg för information och yttrandefrihet, övervakas på många håll. Facebook, twitter och instagram blockeras periodvis i en del länder. I Kina följer uppskattningsvis 50 000 censorer allt som händer på internet och stänger ner sidor de finner olämpliga. Telefon och internet övervakas massivt i Ryssland – och alltmer i många länder som kallas demokratiska (exempelvis USA, England, Frankrike).

Sport och underhållning är ibland PR-arenor för stater med brister vad gäller mänskliga rättigheter. Ett av många övergrepp under vinter-OS i ryska Sotji var när medlemmar i gruppen Pussy Riot piskades offentligt. Efter Eurovision Song Contest i Baku 2012 dömdes Rasul Jafarov till sex och ett halvt års fängelse. Han hade organiserat kampanjen “Sing for Democracy”, som satte fokus på frånvaron av mänskliga rättigheter i Azerbaijan.

Satirtecknaren Zunar (Zulkiflee Anwar Ulhaque) i Malaysia hotas av 43 års fängelse för sina teckningar som riktar sig mot landets president och inskränkningarna i yttrandefriheten. Rättegången mot Zunar har skjutits upp flera gånger. Enligt uppgift ska återupptas i mars i år. Zunar är en av de 30–tal personer i Malaysia som greps under det första kvartalet 2015 enligt en avdammad lag från 1948 om uppvigling, en kolonial rest från det tidigare engelska styret.

I Ungern finns sedan 2011 ett medieråd med medlemmar utsedda av premiärministern, som kan bötfälla medier som ”rapporterar obalanserat”. I statsägda medier finns en plikt att "sprida ungerska värderingar”. Polens nya parlament införde i nyårshelgen lagar för att kontrollera public service. Det polska regeringspartiet PiS har nyligen stämt tidningen Gazeta Wyborcza för förtal för en ledarartikel där den polske presidenten kritiserades. I Ryssland börjar ledande politiker säga att “traditionella värden” bör sättas före de mänskliga rättigheterna. Det är förfärande - och väl i linje med vad de extrema högerkrafterna i Europa bland annat vill uppnå.

Sverige kandiderar till en plats i FN:s säkerhetsråd 2017. Blir kandidaturen framgångsrik måste Sverige koncentrera sig på att driva frågor om mänskliga rättigheter. En värld som bygger på starka män, halvdemokratier och diktaturer blir aldrig mänsklig. I frågor om mänskliga rättigheter kan man inte vara vän med alla.

Men en mänsklig rättighet som yttrandefrihet är också en lokal och regional fråga.

Jacques Derrida lyfte fram staden eftersom han ansåg nationalstatens vara ett dåligt sätt att organisera världen. Staden New York (Mayor's Office of Immigrant Affairs) har utsett konstnären Tania Bruguera till myndighetens ”artist in residence”. Hon utkämpar en seg kamp med de kubanska myndigheterna om konst och yttrandefrihet.

Alla svenska kommuner och regioner borde erbjuda fristad. Men varför stanna vid staden? Folkrörelser och andra organisationer, företag, banker, universitet, redaktioner, förlag, högskolor, myndigheter och kyrkor kan också skapa fristadsplatser för människor som inte kan arbeta och verka fritt i sitt hemland. Det gäller inte bara konstnärligt verksamma människor, utan också studenter, lärare, präster, politiker och de som mot makten arbetar för kvinnors och barns rättigheter och HBTQI-personers rättigheter, och mot fattigdom och miljöförstöring. Många vill förstås vara kvar i sitt land så länge det är möjligt, eftersom det är där kampen står, men ibland blir situationen ohållbar och då är fristaden en möjlighet. Efter ett par år i Sverige kan man kanske återvända hem och fortsätta sitt arbete.

Fristaden är en utgångspunkt i boken ”Fristad, gästfrihet, yttrandefrihet”, som bland annat innehåller en översikt av den konstnärliga yttrandefriheten i världen och skriven av Niels Hebert och Amanda Hårsmar.