Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gabriel Ehrling Perers: I det här läget väljer Lööf att ta konflikt – Löfven lär inte bli hennes marionett

En skenmanöver för att få skäl att ändra sig om Ulf Kristersson (M)? En faktiskt öppning för samarbete med S? Eller bara ännu ett rejält kliv närmare extra val?

Analyserna spretade efter att Annie Lööf (C) på tisdagen presenterat en kravlista som skulle kunna förmå partiet att "överväga" att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister. Lööf gick ut hårt och menade att om S vill regera så blir det med "liberal och borgerlig politik".

Listan med bland annat långtgående avregleringar av arbets- och bostadsmarknad var förstås dynamit i den mer ideologiskt lagda delen av arbetarrörelsen. Göran Greider avfärdade den som arrogant, nyliberalt "sektbeteende" och menade för okänd gång i ordningen att S måste åter till de ideologiska rötterna. Och undra på det när C:s kravlista innehöll en ekonomisk politik långt till höger om vad Fredrik Reinfeldt någonsin vågade sig på i regeringsställning.

Pragmatikern Löfven (som märkligt nog aldrig tycks läsa DD innan han reagerar...) valde i stället att se ett steg mot de lösningar över blockgränsen han efterfrågat sedan han blev partiledare 2012.

Från höger, bland annat Dagens Industris PM Nilsson, löd önsketänkandet att listan medvetet var så hård att S direkt skulle avfärda den och Lööf gå tillbaka till Kristersson och låta M-ledaren bli statsminister.

Spekulationerna om att C:s agerande skulle vara en retorisk manöver för att sedan kunna släppa fram en M-regering haltar dock betänkligt. Lööf har investerat betydande politiskt kapital i ställningstagandet att inte släppa fram en regering som kan hållas gisslan av SD. Att nu backa från det vore inte bara principlöst utan skulle också ge upphov till stor svekdebatt och sannolikt också väljarflykt då många gått till C just för partiet är en motpol till SD.

Klart är att Lööf vandrar minerad mark. Hon har hårt sagt nej till M och KD, men kan inte närma sig S med mindre än att vara hård även i den riktningen. Hon leder trots allt ett parti där många tycker gediget illa om S. Det saknas inte exempel på lokala C-politiker där hela den politiska gärningen gått ut på att försöka fördriva maktpartiet från kommunhus där socialdemokratin suttit i så gott som orubbat bo sedan demokratins införande.

Men det blev nog faktiskt lite väl hårt när Lööf gick ut. Inte nog med att hon sade blankt nej till att sitta i en S-ledd regering så sade hon också att C inte heller tänker förhandla med Löfven. Och visst, för att landa i statsministerfrågan behövs inte det. Då räcker det ju att trycka på den gula knappen i kammaren. Men en sådan hållning är omöjlig under resten av mandatperioden.

Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida (S) fick faktiskt till både skämt och poäng när han i SVT Aktuellt sade "vi kan kalla det samtal, vi kan också kalla det tomat". Om Lööf menar allvar kommer det att krävas förhandlingar med S, framför allt kring budget.

Utspelet bär likheter med C:s krumbukter kring S-samarbetet i Landstinget Dalarna den gångna mandatperioden. Då kallade C sig både "vågmästare" och "opposition" men var i praktiken en bärande del i regeringsunderlaget och gjorde alltid upp på förhand inför viktiga omröstningar.

Men inte ens då påstod C att man inte förhandlade med S. För det gjorde man. Och det behövdes. Annars hade det förr eller senare slutat med kaos.

C gjorde så klart rätt som lanserade hårda ingångskrav. Nu får Löfven omsätta den påstådda samarbetsviljan i konkreta löften. Men Lööf tror knappast själv tror att S kan acceptera hela den lista som nu presenterats. Och tyvärr begränsade C handlingsutrymmet onödigt mycket. Står partiet orubbligt vid de linjer som nu stakat ut mot M respektive S så lär det sluta med extra val.