Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönikören: "Jag förnekade att jag var sjuk – jag orkade inte bära skammen"

 
Gästkrönikören
Visa alla artiklar

Det regnar och de mötande bilarna bländar av lite för sent, som om det är av gammal vana. Snart hemma. Jag känner mig stolt. Vi har varit på valpkurs ikväll. Jag sa inte så mycket, klappade mest på min hund och log. Tittade på de andra hundarna, inte ägarna. Ett steg i taget. Jag var där.

För ett år sen kunde jag inte gå in i offentliga rum utan att hela kroppen började att skaka. Jag struntade ibland att äta mat, bara för att jag skulle slippa handla.

För två år sen hade jag precis flyttat ihop med min bästa vän och vi var sjuka tillsammans. Vi tittade på serier och handlade tillsammans, för att ingen av oss kunde gå på affären själv.

Det var som om hela kroppen krampade i att försöka våga släppa taget, om det mesta. För tre år sen gjorde jag illa mig själv och låtsades som ingenting. Bodde i Stockholm och tog långa promenader med omvägar för att slippa möta folk. Jag förnekade att jag var sjuk även för mig själv. Då hade jag varit sjukskriven i ett halvår.

Ikväll åkte jag ifrån brukshundklubben med leriga byxor och en trött valp i sin bur. Jag fick lära mig mycket. Och jag lärde mig också att det är okej att sitta på sidan en stund och betrakta vad som händer.

Vad hade hänt om jag, då för tre år sen, hade insett hur sjuk jag var. Om jag bara hade vågat erkänna. Jag var så rädd för att bli ifrågasatt, hånad och bortstött. De två förstnämnda har jag blivit ändå, just för att jag har låtsas som att allt var bra. För jag orkade inte bära skulden och skammen i att vara sjuk i själen.

“Du är ju inte sjuk, du gör ju massa saker!”

Jag har nickat och hållit med. Sen har jag gått därifrån och önskat att de kunde se vad som hände inuti mig. Att försöka hålla uppe fasaden gjorde det hela bara värre.

Idag har jag inga problem att gå och handla, men om jag slipper så är jag glad. Jag är hellre ute i trädgården.

Om jag måste gå runt på Birsta så gör jag det, men det finns två risker med det. Den ena är att jag blir pank och får bilen full med saker och den andra är att jag får en panikångestattack och måste gå undan någonstans. Men det är okej, ångesten går över.

Många gånger har det känts som om den aldrig ska gå över, som att allt som var jag skulle slitas sönder.

En röst inuti, tusen röster utanför: “Det går över.” Jag lyssnade motvilligt och stod ut.

Livet vände, men inte på en förlegad femöring. Det gnisslade och knakade rejält, en millimeter i taget. Jag märkte det knappt själv. Det blev lättare att andas.

Jag började att prata om det, då fick jag luft.

Gästkrönikören: Maria "Marre" Gustafsson

Ålder: 28 år

Sysselsättning: Kulturarbetande student

Bor: I hus på landet i västra Medelpad.

För Plus-kunder: Maria brinner för att hjälpa HBTQ-ungdomar – fick Sundsvalls Prides hederspris för sitt initiativ

Vill också skriva en gästkrönika?

Gör så här:

Skicka en krönika på 2 500 tecken samt en bild på dig själv med en neutral bakgrund till aos@st.nu.

Skriv även ditt namn, kontaktuppgifter, ålder och sysselsättning.

Läs också: Gästkrönikören: Andrea Strömberg: "Vi satt och flamsade – jag blev tårögd av minnet"