Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönikören: Jag vet ju att jag mår bättre av att dra ner på sockret – hur svårt ska det vara?

Annons

Nioåringen gråter ut sin ilska och frustration över den hopplösa mamman (jag). Hon har verkligen försökt, det har hon (nioåringen). Gemensamt har vi bestämt att mitt godisförbud inte är totalt, utan tillåter tre godisar varannan lördag. För att hjälpa mig har hon tydligt i familjens väggkalender markerat ut de aktuella lördagarna med den klassiska karamellsymbolen.

Varannan vecka står det istället med versaler ”INTE GODIS”. Så att det inte ska råda några som helst tvivel om vad som gäller. Hon är jätteduktig både på att rita och skriva fint, så det ser mycket snyggt och prydligt ut i kalendern.

Vad som inte är lika snyggt är när mamman (ja, fortfarande jag) blir påkommen med en julkola i munnen på fel lördag. När det dessutom inte är första gången det händer, ja då brister det för den hjälpsamma nioåringen. Vilket får till följd att mamman känner sig usel.  Över att ha gjort nioåringen besviken, över sin totala avsaknad av karaktär.

Jag hinner tänka att hon ändå har lite tur som har en mamma som letar undangömt godis i barskåpet istället för en flaska. Fast sedan ser jag besvikelsen i hennes tårfyllda ögon och inser att sveket nästan är lika stort ändå. Vi hade ju bestämt.

Jag beundrar verkligen människor som har karaktär. Eller ja, egentligen blir jag nog lika delar imponerad och provocerad. Kanske mest provocerad, om vi nu ska vara helt ärliga. Jag förstår såklart rent intellektuellt att problemet ligger hos mig och inte hos dem, men man kan väl ändå få tycka att personer som till synes inte har några som helst laster är lite jobbiga?

För egen del handlar de stora karaktärsbristerna om sötsaker och motion. Eller ja, det finns säkert fler och värre om frågan ställs till någon annan i min omgivning. Men det är de två som jag lider mest av själv. Jag veeet att jag mår mycket bättre om jag drar ner på sockret. Och jag veeet att jag mår mycket bättre av att träna.

Den stora frågan kvarstår – varför kan jag inte bara göra så som jag bestämt? Hur svårt ska det vara, liksom.

Älskar känslan av att komma hem skönt trött efter ett långt löppass på slingrande skogsstigar. Ändå blir jag allt som oftast kvar i soffan. Är det inte för kallt så är det för mörkt eller för sent eller för halt eller nån känning i halsen eller…

Och när jag ändå sitter där så vore det ju så himla gott med nåt sött. Bara nåt litet. Mörk choklad måste väl vara ok?

Karaktär. Stava till det kan jag åtminstone. Fast det hjälper förstås varken mitt midjemått eller min ledsna principfasta nioåring.

Marie Karlsson

Fakta: Gästkrönikören

►Namn: Marie Karlsson

► Ålder: 44 år

► Sysselsättning: Patentingenjör

► Bor: Sundsvall

Vill också skriva en gästkrönika?

Gör så här: Skicka en krönika på 2 500 tecken samt en bild på dig själv med en neutral bakgrund till aos@st.nu. Skriv även ditt namn, kontaktuppgifter, ålder och sysselsättning.