Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det gör ont i hjärtat att aldrig få se schimpanserna igen"

/
  • – Jag har ett bra liv nu och trivs, säger Ing-Marie Persson.
  • – Jag har ett bra liv nu och trivs, säger Ing-Marie Persson.
  • På Perssons gård i Älvkarleby finns tio hästar varav fyra tävlingstravhästar.
  • På Perssons gård i Älvkarleby finns tio hästar varav fyra tävlingstravhästar.
  • När Ing-Marie Persson slutade på Furuvik blev hon travtränare.    – Det är det som gäller nu, när jag inte är i Afrika och jobbar med schimpanser eller föreläser.
  • När Ing-Marie Persson slutade på Furuvik blev hon travtränare.    – Det är det som gäller nu, när jag inte är i Afrika och jobbar med schimpanser eller föreläser.
  • – Att jobba för hotade schimpanser är ett kall, det kommer jag aldrig att sluta med, säger Ing-Marie Persson.
  • – Att jobba för hotade schimpanser är ett kall, det kommer jag aldrig att sluta med, säger Ing-Marie Persson.

För drygt två år sedan hamnade Ing-Marie Persson i en konflikt med Furuviksparkens nya ägare. Hon valde att säga upp sig.
– Jag är inte bitter. Men det gör ont i hjärtat att aldrig få se schimpanserna igen, säger hon.

Annons

Ing-Marie Persson och hennes man Johnny har inte haft några sysselsättningsproblem sedan de lämnade sina jobb som primatansvarig respektive djurchef på Furuviksparken. På gården hemma vid Dalälven i Älvkarleby finns nämligen tio hästar varav fyra tävlingstravhästar.

– Verksamheten på gården fanns även förut, men då hade vi en anställd travtränare. Sedan vi slutade på Furuvik är det travhästar för hela slanten när jag inte är i Afrika och jobbar med schimpanser eller föreläser.

Travintresset delar hon med Johnny. Två segrar och en andraplats är bästa resultaten hittills.

Hästarna har gått som en röd tråd genom livet. Hon var bara tio år när hon fick pyssla om ponnyhästarna i Furuvik. Det var där hon fick upp ögonen för aporna som hon sedan blev anställd för att ta hand om.

– Då var Furuviksparken en mix av tingeltangel och apor i bur som man kunde skratta åt. Under mina 35 år där jobbade jag för att skilja på djurdelen och nöjesdelen. Den enda anledningen till att ha apor i fångenskap på en djurpark är att använda dem för att sprida ett budskap om deras artfränder. På det sättet byggde vi upp ett förtroende internationellt, vi stod för någonting, säger Ing-Marie Persson.

Hon blev Furuviksparkens ansikte utåt och med tiden en flitigt anlitad föreläsare. Tillsammans med bland andra parkens dåvarande chef Tom Widorson bildade hon Sweden Chimpanzee Trust – en ideell förening med syfte att återanpassa tama schimpanser till det vilda.

– I Afrika skjuts vuxna schimpanser för köttets skull och de små ungarna säljs vidare för turiständamål eller som sällskapsdjur för privatpersoner. Men det är förbjudet enligt lag, så när vi får in tips om sådana schimpanser kan vi åka ut och beslagta dem tillsammans med myndigheterna, säger Ing-Marie Persson.

Sedan får aporna bo i reservat tills de är mogna att släppas fria. I Sierra Leone och Kongo tar föreningen just nu hand om cirka 140 sådana schimpanser.

– Det var Tom Widorsons idé att verksamheten skulle drivas som en ideell förening. Han var klok, tack vare det kunde vi fortsätta efter att jag och Johnny slutat på Furuvik, säger Ing-Marie Persson.

Konflikten med Furuviks nya ägare nådde sin kulmen för drygt två år sedan. Ing-Marie Persson fick inget gehör för sin idé om Apornas värld – en helt ny anläggning inom parken i form av ett kunskapscenter.

En olycka på Kolmårdens djurpark där en skötare blev dödad av en varg spelade också in. Av säkerhetskäl beslutade Furuviksparkens ledning att Ing-Marie Persson inte längre skulle få gå in till aporna som hon gjort i 32 år.

– Det blev svårt. Jag och Johnny gick hem och diskuterade och kom fram till att det inte skulle fungera. De var nog glada att bli av med kärringen som stod längst fram och sa vad hon tyckte och tänkte. När man är gammal i gamet blir man en besvärligare person, så det blev nog lugnare för dem när jag sa upp mig. Samtidigt kan jag känna mig stolt över att jag hade styrkan att stå upp för mina linjer, säger Ing-Marie Persson.

Att lämna schimpanserna var jobbigast. Hon vet att hon aldrig kan träffa dem igen.

– Jag var ju en del av deras grupp, de skulle bli förvirrade om jag visade mig där.

Hur har tiden efter att du lämnade Furuvik varit?

– Den första tiden var tuff. 40 år sätter sina spår, de går inte obemärkt förbi. I dag är jag glad att jag tog beslutet, jag har ett bra liv nu och känner att jag kommit in i en ny fas och trivs. Livet är kort, vill man göra något annat gäller det att passa på medan man kan.

Hur ser framtiden ut?

– Jättebra, det är bara det att man blir äldre och att åren går. Men jag ska fortsätta jobba för hotade schimpanser, det är ett kall, det kommer jag aldrig att sluta med. Sedan ska vi få ut en häst på V75, det är målet, säger Ing-Marie Persson.

Mer läsning