Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läkare trodde Eriks cancer var influensa: "Hoppas ingen annan behöver gå igenom det”

I femton månader gick bonden och skidåkaren Erik Olsson omkring med en tumör i kroppen som sjukvården gång på gång avfärdade som en utdragen influensa. "Hade den spridit sig till hjärtat hade det varit kört".

Annons

Hemma på bondgården i Ämnebo, Ovanåker, går den skidåkande bonden Erik Olsson vant omkring och arbetar med att få in årets andra skörd. Hunden Blossom svansar efter honom vart han än går. I dag känner Erik sig näst intill hundraprocentigt frisk och stark. Det gjorde han inte för två år sedan.

Bonden och skidåkaren Erik Olsson levde med sin cancer i 15 månader innan sjukvådern upptäckte den.

Då gick Erik på skidgymnasiet i Östersund med siktet inställt på att åka SM. Men under våren drabbades han av en hosta som aldrig ville ge med sig.

Läs också: 19-årige Axel – Från elitidrottare till svårt sjuk i cancer

Han fick dessutom en knöl under nyckelbenet. Erik tog kontakt med sjukvården, men hans åkommor avfärdades som en utdragen influensa.

– Så jag fortsatte att köra på som vanligt. Blev jag trött tränade jag bara ännu mer för att försöka bli piggare. Problemet var att ju starkare jag blev, desto mindre trodde läkarna att jag var sjuk, säger Erik.

Under sommarhalvåret arbetar Erik Olsson som bonde, under vinterhalvåret åker han skidor på elitnivå.

Till slut kom sommaren. Skidorna lades på hyllan och Erik började arbeta hemma på bondgården tillsammans med sin mamma och pappa, något han gör varje sommarhalvår. Men hostan fortsatte att besvära honom, och knölen växte.

Läs också: Krönika: Det var inte alltid bättre förr

I slutet av juli tog Erik sig till vårdcentralen i Edsbyn. Där träffade han för första gången en läkare som faktiskt blev lite bekymrad och remitterade honom till Hudiksvall för en grundligare undersökning. Men i Hudik fick Erik samma svar som han fått hela tiden – han var frisk som en nötkärna, sånär som på lite förkyld.

Eriks mamma Anne Landar Olsson var inte nöjd med svaret och insisterade på att det skulle göras en skiktröntgen. Något överläkaren i Hudiksvall inte höll med om.

– De reflekterade över att knölen var stor men ville ändå inte skiktröntga, säger Erik. Men vad jag vet ska man alltid göra det på knölar som är över 1,5 centimeter. Min var över två.

Trots att Erik Olsson besökt flera vårdenheter tog det lång tid innan hans cancer upptäcktes.

Mamma Anne gav sig inte och lyckades efter mycket om och men få läkaren att åtminstone ta cellprover och ett ultraljud på knölen. Svaren som så småningom kom från sjukhuset visade inget anmärkningsvärt.

– Erik fick ett brev från läkaren där det stod att lymfkörtlarna såg normala ut och att det inte fanns någon anledning till oro. Det pappret satte jag upp på kylen som en så jag kunde se den varje dag, som en bibel. Jag kände mig otroligt lättad, berättar Anne.

Läs också: Ett halvår efter dubbla de cancerbeskeden – Ulrika och Hans fortsätter kämpa mot dödsdomen

I mars året därpå, ett drygt år efter att de första symptomen uppkommit, skulle Erik åka SM-störtlopp i Åre. Hostan hade fortfarande inte gett med sig, och knölen hade vuxit sig ännu större.

Trots svaret de fått från Hudiksvalls sjukhus, där de sa att knölen inte var något att oroa sig för, hade både han och Anne fortsatt att trycka på sjukvården för att få den röntgad. Men någon röntgen blev aldrig aktuell.

Anne Landar Olsson är glad över att sonen Eriks cancerbehandlingar är över.

Efter SM-tävlingen blev Erik hängig och fick frossa och feber. Han uppsökte hälsocentralen i Åre som upptäckte att hans blodvärden var ovanligt dåliga. Erik ombads att ta sig till sjukhuset i Östersund.

– Där lades jag in för lunginflammation, och i samband med det gjordes en lungröntgen. Då såg de något avvikande men sa samtidigt att jag hade ett bra hjärta och det inte var lungcancer, berättar Erik.

Men läkarna i Åre ville få reda på vad avvikelsen var och skickade vidare Erik med ambulansflyg till Gävle sjukhus.

– Där satte de mig i rullstol och körde in mig direkt på onkologiavdelningen i stället för infektionsavdelningen. Då förstod jag vad som var på gång, berättar Erik.

Läkaren i Hudiksvall inygade Anne Landar Olsson att hon inte behövde oroa sig för sin sons hälsa, trots att det senare visade sig att han hade cancer.

På onkologiavdelningen fick Erik reda på att han hade en tumör på 22 centimeter som spridit sig från nyckelbenet, över lungorna och var på väg mot hjärtat.

Erik förflyttades vidare till Akademiska sjukhuset i Uppsala där cellgiftsbehandlingarna sattes igång omgående. Halvåret därefter var en enda lång kamp mot sjukdomen. En kamp Erik snabbt bestämde sig för att ta sig an med ett positivt sinnelag.

– Jag bestämde mig för att inte tycka synd om mig själv. Jag ville få ut något bra av de där sex månaderna, säger Erik.

Efter 12 cellgiftsbehandlingar är Erik Olsson åter på benen.

Efter att Erik påbörjat sin cancerbehandling kontaktade hans mamma Anne Hudiksvalls sjukhus igen för att få ett svar på hur de kunde missat att se vad knölarna var för något, trots att de efter hennes påtryckningar, tagit både cellprover och ultraljud.

Hon ville också få reda på om det va så att de kunde ha upptäckt cancern om de hade gjort de hon bad de göra från första början – en skiktröntgen.

– Jag var helt vansinnig, men läkaren sa att det inte begått något fel. Men samtidigt sa de att om någon annan kommer in med samma symptom i framtiden kommer de hantera det annorlunda, säger Anne.

– Så på sätt och vis erkänner de ju att de gjort fel. Så förhoppningsvis kommer ingen annan i framtiden behöva gå igenom det jag fick göra, säger Erik.

Mer läsning