Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ger romerna plats i historieskrivningen

Thom Lundbergs debutroman har lånat titeln från en resanderomsk visa. Cecilia Ekebjär läser "För vad sorg och smärta" och konstaterar att det är en viktig och oändligt sorgesam sång.

Annons

De hade kallats, tattare, resande, zigenare, tavringar, mängrare, skojare, dinglare, krämare, kjältringar på sin förd över landet. Nu skulle familjen, mamma, pappa och de två bröderna Olof och Valentin, få hyra en liten stuga intill sina kusiner utanför halländska Siltebruk. Var det på denna plats de i stället skulle kallas människor? funderade 11-årige Olof. Romano betyder ju faktiskt människa.

Thom Lundbergs debutroman börjar med att familjen Klosterman packar upp sina få tillhörigheter i det nya hemmet. Trots husets slitna skick finns det en förväntan, en försiktig förhoppning om något bättre. Tiden är 50-talet i ett Sverige på väg in i något nytt.

Lundberg följer de två bröderna under fem år då de går från att vara barn till att bli vuxna. Två personer med samma bakgrund och uppväxt som gör olika val, som försöker hitta nya sätt att leva och ändå minnas sin historia.

Boken är också en berättelse om det romska folket i Sverige under flera århundraden. Med hjälp av skrönor, muntliga berättelser och inte minst sånger samlar Lundberg stoff som under läsningen växer till en bred och flerbottnad skildring som äntligen blivit nedtecknad.

Det är ingen romantiserad bild som tecknas. I stället följer texten teman om nöd, utsatthet och förlust. Visst finns det mänsklig värme och kärlek men förutsättningarna är så tuffa, inte bara exkluderingen och misstänkliggörandet av romerna som grupp utan även direkta förföljelser, hot, våld och trakasserier.

Det hjälper inte att Olofs och Valentins förfäder bott ungefär inom samma område i Sverige och Norge i flera hundra år. Deras far konstaterar att deras folk inte hör hemma någonstans, de får fortsätta leva historielösa och utan röst trots att en ny tid formas.

Boken är skriven på svenska med insprängd romani, författaren förklarar i ett efterord att det är för att försöka bidra till en ny skrivstandard.

Gott så, men jag skulle önska en ordlista intill efterordet. Läsningen fastnar vid för mig nya ord som "dikkar", "honkar" och "joning".

Okej efter några sidor förstår jag att "tji" betyder inte och att "grejj" nog betyder häst. Men helt säker är jag inte. Det är synd, Lundbergs berättelse förtjänar att läsas av många som en del av vår gemensamma historieberättelse.