Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Glädjekonsert på trygg klassisk grund

Konsertrecension
Nordiska Kammarorkestern
Dirigent: Christopher Warren-Green
Solist: Christian Svarfvar, violin
Musik av Johannes Brahms och Ludwig van Beethoven
Tonhallen, torsdag

Annons

Han var Nordiska Kammarorkesterns konstnärlige ledare i åtta år, varav fem som chefdirigent (2001-2005). Han är en brittisk gentleman av den äldre skolan som inte flirtar med publiken, men som i gengäld har gedigna kunskaper om vad man bör göra med musik och hur man tar sig dit.

Många hade nog kommit för att återuppleva Christopher Warren-Green i torsdags, i ett program som både var tryggt traditionellt och nöjsamt. Här fanns en Brahms som mestadels lagt sitt vemod, sin hjärtegråt och sin längtan åt sidan för att njuta av livet och nuet, och en Beethoven som fnissar, busar och hittar på spratt åt musikerna.

Ouvertyren till "Atens ruiner" börjar inte som typisk Beethovenmusik, men snart gick solen upp över de trasiga templen med stadiga tempi och rytmiskt gung. Solisten Christian Svarfvar, som spelade Brahms violinkonsert, var en ny bekantskap för mig. Här var en violinist med stor, intensiv och bred klang - det är härligt att höra en violinist med riktig volym - eldfängd och med bett i stråken, vilket lade en fin grund för stora kontraster mot det mildare och mjukare.

Brahms violinkonsert är inte i grunden virtuos - först i tredje satsens markerade dans med sin lilla baktakt hör man stråken springa och skutta över strängarna. Den är mer funderande och argumenterande (till exempel tycks solostämman reflektera över den vackra oboemelodin i andra satsen, fint framburen av Eva Lauenstein) och här fick den tid att tänka alla tankar.

I Beethovens åttonde symfoni trollade Warren-Green fram något av de brittiska orkestrarnas skärpa och elegans, stringens och stuns. Han tryckte på det roliga och lustfyllda; fick tickandet i andra satsen att bli något av leksaksmusik och gjorde menuetten härligt robust, som om samma personer som spänstigt spatserat i sats två nu tog sig hem igen, den här gången ganska överförfriskade. Han lät Beethoven leka kurragömma med sig själv, knöt samman stämningar från pisksnärtar till smekningar, och i fjärde satsen blåste han ur orkestern med rejäla fortissimon.

Så kan en dirigent, utan att showa, likafullt förnöja publiken enbart med sin musik. Och hans över lag lugna tempi blir, på grund av hans säkerhet, aldrig släpiga utan bara avslappnade - så att man som lyssnare släpper alla andra tankar och bara kan vara i musiken.

Glädjande är också den stora volymen som orkestern börjar hitta i Tonhallen, och att den blir så välbesökt också vid en konsert som visserligen är något extra på grund av Christopher Warren-Greens återbesök, men ändå inte av galaformat. Det visar att Nordiska Kammarorkestern lyckas attrahera publik, och säkert kan den göra det än mer när den får Tonhallen som sin fasta punkt.