Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gräddfil in i vardagsrummet

Annons

Stockholm Film Festival och Filminstitutet prickade fildelningsdebatten med seminariet "Den digitala revolutionen är här". Institutets dirre Cissi Elwin inledde med att ställa sig bakom regeringens lagförslag om sanktionsdirektivet och hotade med fanflykt till Hollywood av svenska filmare om inte piraterna stoppas.

Det råder en viss oenighet i alliansen om den slutliga utformningen av lagförslaget men trycket mot fildelare kommer med all sannolikhet att öka radikalt nästa vår.

Utan att ge mig in på moralfilosofi — spektrat går från att det är någon slags frihetskamp att ladda ner till rop på mera batonger i cyberrymden — så kommer filmbranschens förmåga att ta tillvara på denna chans vara avgörande, något som också regeringen påpekar på sin hemsida; ”Förslaget syftar alltså till att skapa förutsättningar för fortsatt utveckling av bra lagliga alternativ.”

Vad hade då seminariet att tillföra ”revolutionen”? Vad hade danskarna att säga? Hur hade det gått för svenska Love & War på Youtubes prestigesajt Screening Room? Hur lanserar de stora Hollywoodelefanterna sina filmer på nätet? Och vilka visioner har de svenska distributörerna?

Jodå, Love & War hade setts av nästan en halv miljon på nätet, danskarna hade både idéer och framåtanda när det gäller nytänk och interaktivitet men så väldigt mycket intäkter hade det inte blivit, än. Hollywood spenderar bara 6 procent av sin lanseringsbudget på nätet vilket i sig kan tyckas vara obegripligt.

Problemet med film på nätet är att det inte finns så mycket att snacka om, än. Till skillnad från musik där iTunes har börjat att skapa ett nytt kundbeteende åt den sargade skivindustrin har filmbranschen inte lyckats något vidare, än. Påvert utbud, låg användarvänlighet, seg nedladdning och frågan om Svensson har koll på hur man kopplar ihop teven och datorn bidrar.

Men vad tänker man då hitta på i Sverige? Ja inte mycket att döma av slutdebatten. Uppstickaren Headweb var undantaget. Med fildelningsteknik för snabbare distribution och utan kopieringsskydd för kundens skull. Att de ser även Macanvändare som potentiella köpare, att de menar att vi kan lära oss av fildelarna, att vi måste använda filmintresset, tillförde en aning krydda.

De större, Film2home och Warner, självömkade sig och sparkade in tämligen öppna dörrar utan att försöka öppna nya. Syrefattigt och lätt deppigt för oss filmälskare som gladeligen skulle betala för vår passion.

Internet har förändrat medielandskapet och filmbranschen är inget undantag. Att förutsättningarna skulle återgå till det gamla med hjälp av en lag är otänkbart vare sig man talar om prisnivå, kundbeteende eller konsumtionsmönster.

Men om filmbranschen kan utnyttja lagändring, filmintresse och teknikens möjligheter utan alltför stora brösttoner om lag och moral kanske vi ser fram emot en lönsam gräddfil av film rakt in i vardagsrummen.