Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grunden lades på 90-talet

Annons

Inte alla, men de flesta, sjunger den ekonomiska tillväxtens lov. Motståndarna framhåller ibland att ekonomisk tillväxt är det som urholkar jordens krympande resurser. Man menar att vi genom minskad tillväxt och minskad konsumtion skulle få resurserna att räcka längre och till fler människor. Tanken är vacker, men dessvärre är det svårt att finna någon forskning eller erfarenheter som i högre grad stödjer ett sådant experiment. Utöver detta är det svårt att se vilken typ av ekonomiskt/politiska system som skulle få miljarder människor i olika länder att vara just de som frivilligt höll tillbaka sin konsumtion.

Men långsiktig ekonomisk tillväxt behöver inte vara något som per automatik tär på ändliga resurser, eller något som skulle vara oförenligt med en hållbar utveckling ur ett miljöperspektiv. De visar ekonomerna och forskarna Andreas Bergh och Magnus Henreksson förtjänstfullt i sin bok "Varför går det så bra för Sverige – om sambanden mellan offentlig sektor, ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling".

Trots att boken bygger på författarnas egna och andras forskningsresultat, är den, för att komma från ett par ekonomer, ett aktstycke som är fullt begripligt också för vanliga dödliga.

Dessutom höjer man ett varningens finger åt den Alliansregering som nu är inne på sin andra mandatperiod. Dels konstaterar man att den starka svenska ekonomin långt ifrån är ett resultat av sex års borgerlig politik. Man kan ganska enkelt visa att Sveriges positiva utveckling tog fart redan på 1990-talet. Att reformer som då genomfördes lade grunden till dagens ekonomiska välstånd.

Samtidigt ger det definitivt inget stöd för en återgång till exempelvis Socialdemokratisk politik av tidigare årtiondens modell. Tvärt om kan man visa att det är sänkta skatter och minskade offentliga utgifter (som andel av BNP) som skapat förutsättningarna för dagens stabilitet och tillväxt.

Vad gäller framtiden är boken en uppmaning till kommande regeringar och riksdagar att inte låta reformarbetet stanna av. Utmaningarna består i hur vi i dag i vår tur lägger grunden för vad som komma skall om ytterligare 20 år. Det är då på 2030-talet fyrtiotalisterna är mellan 80 och 90 år gamla. Det är då det man kallar arbetskraftens kärna krympt kraftigt som andel av befolkningen.

Knäckfrågan är alltså, vilka reformer genomförs de närmaste åren för att få fler människor i arbete och för att de i yrkesverksam ålder ska orka, kunna och vilja arbeta mer?

Klart är att om den ekvationen går ihop finns skapar det tillväxt som innebär att välfärdsstaten inte krymper.

En förutsättning är dock, lika sann i dag som när uttrycket myntades för många decennier sedan av Folkpartiledaren Bertil Ohlin: det måste löna sig att arbeta.

Annons