Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Grymhet mot värnlösa – så behandlas den hos Selma Lagerlöf och Lars Ahlin

Tänk om det fanns en naturlag som straffade dem som är elaka mot barn och djur? Bertil Lindström hämtar exempel på situationen, och olika utgångar av den, ur Lars Ahlins och Selma Lagerlöfs litteratur.

Lars Ahlins roman "Kanelbiten" publicerades 1953. En ALBA-utgåva kom 1978, och på dess bakre pärm citeras ur en recension av Lars Forssell: ”Kanske skulle man kunna karakterisera Kanelbiten som en modern folksaga …. Den är skriven på en följsam och nyanserad prosa, än lättsam, än mycket allvarsam, och den insveper den brutala grymheten och det förtjusande skogsäventyret i samma naturliga ljusa.”

En episod i bokens fjortonde kapital är belysande: Mamman (Sylvia Månsson) till Kanelbiten (Britt-Mari) leker med en ekorre uppe på Stadsberget. Hon lockar djuret med skalade hasselnötter. Hon har nötterna i en påse i en kasse gjord av en massa hopsydda skinnlappar.

”Ett lädersnöre löpte genom märlorna. Ekorren fyllde munnen och skuttade till något gömställe i närheten. Varje gång han hämtade nötter försvann hans kropp i kassen. Britt-Mari såg bara tofsen av svansen som vippade ovanför kanten.

Något otroligt hände, något som måste ha fordrat förberedelser och fasta planer. Ändå anade Britt-Mari ingenting sekunden innan. Inte förrän ekorren var fångad i kassen fattade hon avsikten med moderns gradvisa arrangemang. Med ett dämpat rop av triumf ryckte modern ned kassen från bänken, och då hade hennes första kraftiga ryck i lädersnöret lyckats.

– Lugna dig sötnos, väste hon och var ganska upphetsad. Lugna dig sötnos. Nu är du min.

Inte glädje. Det var skadeglädje. Inte lust. Det var begär att pina.

Det var uttrycket i moderns ansikte som gjorde Britt-Mari så utom sig. Inte glädje. Det var skadeglädje. Inte lust. Det var begär att pina. Inte stolthet över en bedrift. Det var njutningen att hålla något levande fånget. Viljan var alltför rå och brutal, avsikten låg alltför blottad redan i ansiktet. Ändå stegrade modern det avskyvärda. Hon lät hela sin kropp ryckas med. Hon reste sig och började svänga runt med armen. Och det var armens hand som höll kassen. Kassen svängde runt och ekorren i den…”

Modern använder Britt-Mari som lekboll, när det främjar hennes egna strävanden.

Kanelbiten blir utom sig och agerar för att få slut på djurplågeriet. Hon lyckas få tag på lädersnöret och få det sönderslitet. Ekorren lyckas fly. Det blir en uppgörelse mellan mor och dotter.

Ett genomgående tema i romanen är att modern använder Britt-Mari som lekboll, när det främjar hennes egna strävanden. Modern agerar konsekvent på ett själviskt sätt i förhållande till människor, som vill knyta an till henne.

I världslitteraturen finns åtminstone en episod, som påminner om episoden med ekorren: Den nära parallellen finns i Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. I bokens första kapitels första avsnitt, ”Pojken/Tomten” berättas om hur Nils vaknar upp ur en slummer, när han skall läsa en predikan i en postilla. Han får syn på en liten tomte, som har hamnat i en flughåv. Nils får klart för sig att han kan hindra tomten från att klättra upp ur håven genom att skaka den. Tomten ber Nils sluta med sitt skakande och Nils går med på att sluta mot en del värdesaker som muta.

Något senare kommer Nils på att han borde öka på mutan.

”Åtminstone borde han ha ställt upp det villkoret, att tomten skulle ha trollat predikan in i huvudet på honom.”

Nils börjar åter skaka håven, för att tomten skall ramla ner igen.

”Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en förfärlig örfil, att han trodde att huvudet skulle springa i bitar...”

Därmed är pojken förvandlad till den lilla parvel, som förstår vad djuren säger och som kommer att flyga på fågelryggar över Sveriges olika landskap.

Nils Holgersson framställs som en ung pojke, som bekymrar sina föräldrar genom att föredra andra sysselsättningar än kyrkobesök. Förvissa har han också plågat djuren på gården. Men Nils lär sig en läxa under något mer än ett halvår.

Här vill jag leka med tanken att Kanelbitens mor skulle få en läxa som påminner om Nils Holgerssons! Som många andra närstående vuxna kommer Sylvia själv lindrigt undan. På det här sättet finns det många dysfunktionaliteter i förhållanden vuxna/barn.

Bertil Lindström, Sundsvall

Läs mer av Bertil Lindström: Aleksandra Kollontaj riskerar att bli brtglömd som skicklig diplomat