Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gunilla Kindstrand om Lars Gustafsson: Han såg landskapet som en inre upplevelse

Författaren Lars Gustafsson är död och en förlamande tomhet sprider sig i Kultursverige.

Annons

Vresig, avig, lärd, vitter, nyckfull - och aldrig ointressant. Det var alldeles för lätt att tänka att han alltid funnits och skulle finnas länge till.

Jag hade förmånen att träffa Lars Gustafsson då och då genom åren. Man kan sammanfatta det som att han blev allt mer godmodig. Den intellektuella skärpan fanns där, och syran likaså, men de hade fått sällskap av en sorts övergripande välvillighet och en generositet som nog ingen kunde vara oberörd inför.

Vårt sista samtal (på senaste bokmässan) handlade om den nya sorts glesbygdslitteratur, som han tyckte sig se växa fram, där landskapet steg fram som en inre upplevelse. Nerlagda verkstäder och byar förvandlade till stora sommarnöjen är grogrunden till en ny sorts fantastik, menade han. Han skissade alltså på en uppdaterad litterär Sverigebild, inte betraktad från det som de flesta kallar centrum, utan från det som av många ses som periferin,

I sin sista roman Doktor Wassers recept lät han en förslagen Don Juan-figur från Norbergstrakten fira triumfer som falsk läkare just i en av dessa periferier. Det är en på ytan förföriskt lättsam historia som rymmer sina bråddjup om identitetens komplexa grunder.

Boken innehåller en nyckelscen där en liten pojke lagar en trasig båtmotor. Han gör det på ett sätt så omgivningen förstår att denne gosse har en gåva utöver det vanliga. Berättelsens fråga blir: Tänk om de vuxna inte betraktat honom i den stunden? Tänk om de inte varseblivit hans förmågor? Hur hade hans liv gestaltat sig då? Vilka detaljer är det som slutgiltigt bestämmer våra livsvägar?

Lars Gustafsson själv blev filosof och författare och var under lång tid verksam som professor i germanska studier och filosofi i Austin, Texas. Ett 80-tal böcker finns i verkförteckningen. Han fick många priser, och ett av de finaste, det polska Zbigniew Herbert-priset, hann han aldrig ta i sina händer.

Vad är det som avgör att det blir som det blir?

Må Lars Gustafssons frågor leva länge i oss, vi som är kvar.