Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Halldór från Laxnes drunknar i detaljer

Halldór Guðmundsson: Halldór Laxness. En biografi
Översättning: Inge Knutsson
Leopard

Annons

En av de märkligaste händelserna i Halldór Laxness liv inträffar i mitten av tjugotalet. Han reser ner genom Europa. Han har länge längtat ut från instängdhet och det bigotteri som han anser härskar på Island. Han är utfattig, om och om igen misslyckas han med att sälja vad han skriver. Han är ännu ung. Han är ohämmat – för att inte säga frånstötande – ärelysten. Och hänsynslös i sina storslagna ambitioner.

Det är sommaren 1919, och den sista juni kliver han ombord på fartyget ”Island”. Något av det första han sedan gör efter ankomsten till Köpenhamn – en resa som gjorts möjlig genom att hans mor Sigríður Halldórsdóttir sålt en del av familjens bohag – efter att ha skaffat sig monokel är att låta trycka upp ett visitkort.

Texten lyder: ”Halldór från Laxnes, poëta."

I den mäktiga volymen ”Halldór Laxness – en biografi” följer författaren och förläggaren Halldór Guðmundsson sin landsman från vaggan till graven. Inget i den store författarens liv lämnas onoterat eller okommenterat. Ingenting är för oviktigt eller perifert.

Föremålet för den gedigna biografin föddes i Reykjavik år 1902 men som treåring flyttade Halldór Guðjónsson – som han hette fram till namnbytet – till den lilla jordbruksfastigheten Laxnes i Mosfellsbær, två mil utanför staden.

Där växte han upp i en på det hela taget trygg miljö även om gårdens marker inte var lättodlade. Som barn var han ofta sjuk och drabbades tidigt av barnförlamning. Redan som mycket ung skrev han maniskt mängder med berättelser. Halldór vände sig inåt, levde ofta i sin fantasi.

Senare i livet betraktade han sig alltid som ”ett annorlunda barn”, en undantagsmänniska höjd över andra. I flera av sina många tillbakablickar låter Laxness senare i livet framskymta en egenartad högfärd och självgodhet.

Men under tjugotalet hände något dramatiskt med den självsäkre och målmedvetne Halldór från Laxnes. Redan som sextonåring hade han fått se sin första dikt i tryck. Ursinnigt arbetade han vidare med debutromanen ”Barn náttúrunnar” – ”Naturens barn”. Han var sedan en omskakande ”uppenbarelse” i barndomen övertygad om att han skulle dö när han fyllde sjutton.

På egen bekostnad ger han ut romanen 1919 – alltså samma år han fyller sjutton. Nu ger han sig också iväg från Island. Efter några år hamnar han på Bornholm och inleder en tillfällig förbindelse med hembiträdet Malfriður. Hon blir med barn.

Snart befinner sig Halldór Laxness – som han nu kallar sig för att underlätta en internationell författarkarriär – i klostret St. Maurice vid Clervaux i Luxemburg. Halldór Laxness hemsöks av religiösa anfäktelser. Han vill bli munk.

Kanske är det en flykt undan faderskapets förpliktelser. Kanske är det en allvarlig kris. Kanske är det enbart ett sätt att få en fristad undan gäldenärer och svälten. Tolkningarna är många. Förklaringarna ofta svävande.

Efter en längre period i klostret konverterar Halldór Laxness den 6 januari 1923 till katolicismen. Han har långt framskridna planer att vidareutbilda sig för att kunna bli upptagen som präst i Jesuitordern. Och när han i oktober året därpå lämnar klostret gör han det som – vad vi skulle kalla – lekmannabroder i benediktinerordern.

Halldór Guðmundsson behandlar denna period i Laxness liv på ett styvmoderligt sätt, med en illa dold ironisk distans. Det är ett misstag. Under tiden i kloster genomgick Laxness en kris. Han ställde sin nyvunna kristna tro – sin kallelse till präst – mot skrivandet. Han såg sitt maniska skrivande som utslag av en sorts sjukdom. Pappersluntorna, hans manus, blev fort uppemot tusen sidor tjocka. Han kunde inte hejda pennan.

Konflikten som drabbade honom handlade alltså inte om att han svikit en kvinna, hänsynslöst övergett sitt barn, utan om motsättningen mellan å ena sidan tron och å den andra sidan skrivandet.

”Då upptäckte jag”, skrev Laxness i ett brev, ”att jag hade graforrée, och inte bara akut sådan, utan att jag torde ha kronisk skrivklåda, eftersom hela min levnad i 21 år inte är något annat än resultatet av ett sjukligt skrivbegär.

Halldór Laxness ville tro. Han ville finna en högre mening. Men skrivandet var större. Skrivandet var framför allt mäktigare. När Laxness senare, inte minst efter erfarenheterna i USA, blev en av de mest styvnackat troende stalinisterna anar man ett annat mönster.

I den sovjetiska kommunismen fick han en tro som tillät honom att skriva. Han förblev stalinist långt in på sextiotalet. Sedan blev det enklare. I rollen som Nationalmonumentet Laxness, som 1955 även fick Nobelpriset, kunde han lugnt luta sig tillbaka. Den sista romanen som Halldór Laxness skrev var paradoxalt nog ”Dagar hos munkar” (1987), en berättelse om hans år i klostret.

Halldór Guðmundsson utreder varenda viktig likaväl som obetydlig detalj i Laxness liv. Men syntesen, den förklarande och perspektivgivande överblicken, saknas. Helheten drunknar i detaljerna. Styrkan i biografin är däremot referaten och de känsliga tolkningarna av de stora romanverk Halldór Laxness skrev, inte minst trilogierna ”Världens ljus” och ”Islands klocka”.

En författarbiografi kan fylla många funktioner. Den kan vara en guldgruva för framtida forskning, bilda den självklara utgångspunkten för fortsatta tolkningar av ett författarskap. Den kan också utgöra en inkörsport, vara en vägbrytare – eller kanske snarare – en vägöppnare. Den kan presentera liv och verk på ett sätt som väcker nyfikenhet och intresse. Den massiva boken om Halldór Laxness är dessvärre – och trots flera intressanta partier – ett knappologiskt monster.