Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

TV: Följ med på den dramatiska björnjakten: "Den är på väg mot oss"

/

Strax efter klockan 9 på fredagsmorgonen fällde Ralph Persson och Thomas Evetovics sin första björn för i år. Se hur det gick till.

Av hänsyn till tittarna visar vi inte bilderna när björnen skjuts utan återger bara ljudet.

Annons

Björnhunden Alabama leder arbetet med att fälla björnen

Två björnar sköts när jakten drog i gång

Det är när han tittar på sin gps och ökar stegen som man vet.

I nästa stund far björnen fram ur skogen. Ett skott. Sedan två till.

Läs mer: Efter björattacken "Jag hade näven i björnens käft"

Det stora djuret fortsätter några steg och segnar sedan ned på marken.

Det är en stor björnhanne Ralph Persson och Thomas Evetovics har fällt. De har sett den flera gånger under årens lopp. Tippar på att den är tio, femton år. Det är en ordentlig bjässe. Väger 239 kilo.

– Den är i väldigt gott skick. Tänderna är fina. Björnar rör sig ju över stora områden. Jag har sett den både i Järvsö och i Grönås, berättar Ralph Persson.

Klockan är fyra på morgonen. Årets björnjakt drar i gång i gryningens första ljus. Nyvallens jaktlag möter upp i Åsbo kapell. Thomas Evetovics leder björnjakten. Han går igenom i vilka pass jägarna ska bevaka. De är sammanlagt fjorton stycken.

Ralph Persson släpper ut de två hundarna Piparemyrens Alabama och Piparemyrens Flisa. Alabama är ett proffs. Han har utsetts till årets björnjägarhund i USA år 2013. Ralph Persson har köpt Alabama av en jägare i North Carolina. De är så kallade plotthundar, en stövarhund från USA, framavlade som perfekta björnhundar sedan flera hundra år.

Han trär varsin väst över hundarna i klarfärgad orange.

– Det är viktigt att hunden syns i terrängen så att ingen råkar skjuta den.

Han förser hunden med sändare och antenn. På så sätt kan alla jägare följa exakt var hunden befinner sig. Där den befinner sig, finns ju även björnen.

Hundens väst förses även med en liten kamera. Den dokumenterar hundens närgångna samvaro med björn.

Tiken Flisa är tio månader. I dag är första gången hon är ute på jakt. Hundarna drar. De vill iväg.

Jägarna samtalar lågmält. Går igenom uppgifterna för de kommande timmarna metodiskt. När var och en stiger in i sin bil och försvinner i morgondimman känns det som att ta del av en hemlig militär operation.

Jaktområdet är stort, på 14 000 hektar. Ralf Persson kör några kilometer längre bort. Nu är det dags. Nu kan jakten börja. Alabama är först ut. Han försvinner som ett skott.

– Han är helt fokuserad att hitta björn. Få upp ett spår. Han vet exakt vad han ska göra.

Flisa släpps iväg kort därpå. Hon rör sig lite mer försiktigt. Ralf följer hundarna på sin gps. De är snart flera hundra meter bort.

Efter ett tag visar gps:en att Alabama står still på ett och samma ställe. Från håll hör vi honom skälla. Han skäller oavbrutet. Utan att sluta.

– Det är hans ståndskall. Då har han fått tag på en björn. Befinner sig tillsammans med den. Hunden har olika skall för olika situationer.

Alabama gör dagens stora insats. Släpper inte björnen en enda sekund. Ralf berättar att en björn helst vill slippa ha med en hund att göra. Men att den efter ett tag, när den märker att den inte kommer bli av med hunden, bli kompis med den, i stil med ett äkta Stockholmssyndrom.

– De är kompisar innan jakten är slut. Någon gång när jag har kommit till den plats hunden har fångat in björnen på, har hund och björn legat och sovit tillsammans, tätt, tätt ihop.

Gps:en visar att vi måste bege oss in i den djupa skogen. In i ogenomtränglig terräng. Det går över stockar, över stenar, över vattendrag, genom granris, på vattenfyllda tuvor. 700 meter kvar. 600 meter. Gps:en berättar hur vi närmar oss björnen bit för bit. Den befinner sig uppe på Knappberget. Vi klättrar oförtrutet. Skogen breder ut sig nedanför. Bildar en majestätisk kuliss.

Nu är vi nära. Nu måste vi vara tysta. Björnen är femton meter bort.

Alabama skäller oförtrutet vidare. Ralf höjer bössan. Men så börjar granriset vaja och björnen försvinner iväg innan vi hinner se den. Är borta på några sekunder.

– Björnen såg oss nog och insåg att den måste fly.

Björnen och Alabama är nästan en kilometer bort på bara en stund. Det känns lite som att börja från noll.

Vi går den mödosamma vägen nedför berget. Vandrar till jaktvårdområdet slut. Jaktledare Thomas Evetovics ansluter och följer med oss in på jaktvårdsområdet i Grönås. Efter en stund visar gps:en att björnen kan vara på väg åt samma håll. Det blir bråttom och vi springer några hundra meter innan vi träffar på den.

Ralph och Thomas höjer sina gevär. Ett skott hörs. Miss. Sedan två snabba. Björnen hinner ta några steg in i skogen. Faller sedan ned. Efter sex timmar ligger den orörlig i blåbärsriset med utsträckta ramar.

Det är inte bara denna björn jaktlaget skjuter. De har även fällt en björn i Tallåsen. För vår del är jakten över. Jägarna i Nyvallen har bara börjat.

– Två björnar är vi inte nöjda med. Vi är aldrig nöjda. Vi går på ren vilja om vi måste. Vi kommer vara ute hela tiden tills kvoten på 37 björnar är nådd, säger Ralph Persson.

För honom fascinerar särskilt arbetet med björnhundarna.

– Det är mot alla naturlagar att en hund jagar björn. Det är medfött att hundar inte vill ha med björn att göra. Genom avel, prägling och träning kan man få en hund att inte bara jaga björn men också att älska det över allt. Det är en otrolig tanke.

Mer läsning